Vad ska man göra av denna dagen då? Jag tänkte först gått ner till beachen och lagt mig så jag kan få lite färg, ser ju ut som en levande död jämfört med alla andra här! Men mina fötter tillåter mig inte gå så långt idag känner jag. Det är sviterna efter att ha irrat runt längs halkva rivieran för att få träffa Gabriel. När jag begav mig mot flygplatsen igår trodde jag ju att det skulle bli lätt och smidigt att komma dit, att jag sedan skulle fönstershoppa för att slutligen ta mig hem. Men ack så fel jag hade.

Att ta sig till flygplatsen blev ett smärre projekt, som tillsist lyckades, och väl där fick jag nästan en hel timme ihp med Gabriel. Alltså var det mödan värt. Jag fick ju även veta att jag kunde möta upp honom i Cannes senare på dagen, för han skulle åka bil ensam därifrån till Nice. Så jag begav mig till Cannes, med buss. Aldrig mer igen. I alla fall inte med 200:an och när det är filmfestival.

Men när jag strosat runt i Cannes ett tag fick jag veta att det var ändrade planer och jag kunde inte möta Gabriel där. Men han skulle dock vara chaufför till Antibes. När de kör sin boss någon stanns för tillexempel en lunch, så måste de vänta på platsen på honom. Hur lång tid det än tar. Och middagen som Gabriels boss skulle på visste vi ju skulle pågå länge, så jag hoppade på tåget mot Antibes för att möta Gabbe där. Men jag träffade två jätte trevliga tjejer, som jag tjätade med, så jag missade hållplatsen och hamnade i Cagnes Sur Mer. Jag hade att välja på att ta 200:an eller tåget till Antibes. Svårt val. Tåget!

Så äntligen fick jag träffa min gubbe! Sedan blev det tåg tillbaka till Nice igen, och att gå hem. Hela långa dagen i nya flippflops. Så nu är mina fötter arga på mig.

Men som grädde på moset fick jag ju se Bill & Hillary Clinton.

Seg dag idag. Har inte alls kännt mig positiv eller motiverad till någonting. Tog i alla fall ett dopp i havet, och jag blev förvånad, det var kinte alls så kallt som jag hade räknat med!

Hade vart gött med ett jobb till, så man kunde få in lite mer pengar, för pengar är ju gött att ha. De rullar fort iväg om inte annat.

Sitter och kollar på Eurovisions tävlingen. Fan vad det svenska ´bidraget sög rent ut sagt. Man kunde ju till och med tro att det var något tekniskt fel för tjejen. Visst kan hon ta operatoner, men resten? Det lät som vem som hellst! Och ja, opera.... Ja ja, sverige visar åpterigen sitt dåliga omdömme.

Ibland önska man att man var 15 igen. Eller vad det nu blir, nej, inte 15. Det var ingen bra period av mitt liv, eller jo. Sommaren då jag nyss fyllt femton var underbar. Sedan på hösten sket allt sig och var skit tills nästa sommar började, då blev allt bra igen. Men i alla fall, ibland önskar man att man vore yngre igen, då dagarna kretsade kring att ha kul hela tiden, umgås med vänner och bara vara.

Inte för att livet är särskilt hårt men... Tänk att ha ett helt sommarlov, tio veckor som bara går ut på att ha kul. Vara med så många vänner man bara hinner med, alla vill ute och göra saker, tälta, bada, festa, bara vara. Tänk om man inte behövde oroa sig för räkningar, försäkringar, CV, jobb, att behöva städa, tvätta, diska...

Men det jag saknar mest är absolut umgänget man hade då. Inte just personerna kanske, utan sättet man umgicks på. Nuförtiden så ska det planeras i förväg, om man ens kan och hinner träffas. Och när man väl träffas så avbryts man ständigt av blöjbyten eller nappflaskematning, eller så ringer någon sur pojkvän som minnsan tycker att deras tjejer borde vara med dem istället för att ödsla tid på mig. Ja, ni vet hur det är. Förr kunde man skrika och gapa på varandra ena dagen för att bli sams igen nästa. Säger man ett ont ord om någon idag så pratar de inte med en på månader, kanske till och med år.

Livet här nere påminner lite om när man var yngre. De flesta bor på en båt vilket ofta innebär att någon annan fixar allt från mat, tvätt, disk, räkningar, försäkringar och ja, hela köret. Det känns som om alla lever livet lite mer här. Att bo på båt är ju lite som att bo i ett kollektiv också. Jag och Gabriel blir dock påminnda ibland om att vi faktiskt borde vara vuxna nu, mest tackvare huset som han äger i Lilla Edet. Med hus kommer ansvar.

Nyss hemkommen från jobbet satte jag mig vid datorn. Det är ganska illa, med tanke på att klockan var närmare 01:30. Men jag kännde att jag är för vaken för att kunna somna nu, efter min snabba promenad genom Riquier. Jag tog spårvagnen från Cathedrale Vieille Ville till Saint Jean d'Angely och fick snällt traska resten av vägen. Det är väl kanske en promenad på en kvart eller så.

Det är en promenad man kanske inte borde utföra ensam mitt i natten. I synnerhet inte som ensam tjej. Det är som alla säger här nere, lite dodgy areas. Till och med kanske ganska mycket. Skumma kvarter. Men det känns tryggare och tryggare ju högre upp på berget man kommer, alltså ju närmare vårat hus man kommer. För ju högre upp, ju lyxigare blir husen, och ju längre bort från de kanske lite "fattigare" områdena kommer man. Det är verkligen inte som hemma, där jag känner att jag kan traska runt i stort sett vart som hellst utan att oroa mig. Men det är bara to deal with it, jag måste ju jobba, och ibland blir det sena kvällar då mörkret infunnit sig och bussarna ´slutat gå. Jag är glad att spårvagnen går till ett-tiden i alla fall, så man slipper traska genom halva centrala Nice!

Jag förstår bara inte hela den där grejen med mainstream och som Anna Karin kallar det Svenne liv. Jag och hon är inne lite på samma spår. Jag kan bara inte se tjusningen i att bli en såndär Villa-Volvo-Vove-familj. Eller, ja, jag gillar volvos för det är stabila bilar, men dyra. Jag gillar i och försig hundar också, väldigt mycket, men jag gillar de flesta djur arter. Och visst föredrar jag att bo i hus. Men det är själva det där paket som jag tycker låter trist. Det där när två vuxna har varsitt åtta till fem jobb, kör sina två barn till dagis tidigt varje morgon och hämtar dem i deras volvo-combi sent varje eftermiddag. Åker till fjällen en vecka per år om ekonomin tillåter, för prio numer ett är faktiskt solsemestern till Bulgarien, Mallorca eller Turkiet. Jo, jo. Det låter ju mysigt. Om man inte gillar variation kanske. Om man gillar rutin.

Jag älskar att variera mig. Jag är sedan länge redan trött på sovrummet vi har gjort i ordning där hemma. Skulle lätt slita ut allt och fixa nytt igen. Jag är även trött på badrummet. Dock lite svårare och dyrare att slita ut och gör om. Jag gillar inte rutiner, det gör mig uttråkad. Hur mycket jag än försöker frå en dygnsrytm som flyter på bra så hör inte det ihop med min personlighet. Ena dagen lägger jag mig tre på natten, och går upp nio på förmiddagen, för att lägga mig vid nio tio på kvällen. Att äta på någorlunda samma tider börjar jag dock bli bättre på, men när jag säger någorlunda samma menar jag en diff på +-4 timmar hit och dit.

Jag tycker inte det är fel av de som lever ett såntdär trist mainstream-svensson liv. De får gärna göra det. Men det är nog inget för mig. Inte än på många år i alla fall. Tänk om jag också blir så en vacker dag... Usch!

Gabriel har halsfluss! Usch! Hoppas bara inte jag åker på skiten, jag har inga halsmandlar men antar att man kan bli smittad ändå, om det vill sig illa. Annars har det varit en soft dag, jag jobbade till starx innan tolv, gick ner till stranden med ett badlakan och en bok. Somnade dock efter bara en liten stund och vaknade runt 45 minuter senare. Låg där nere i kanske två timmar allt som allt, sedan bar det av hemmåt.

Väl hemma hittade jag Gabriel på soffan, han hade blivit hemskickad efter att läkarbesöket visade halsfluss. Filmfestivalen i Cannes går av stapeln denna veckan, så deras boss kommer ombord och hela besättningen behövs. Tänk vad mycket celbs det kommer finnas här i krokarna! Kul om man fick se en eller två!

Jag tog en liten tripp upp till affären för att köpa mjölk och lite youghurt till Gabriel, ska strax fixa middag, spagetti får det bli.

Vad vill jag få ut av livet?
Varför gör jag så här mot mig själv?
Flyttar över 200 mil, två hundra mil, från alla jag älskar?
Packar en väska, en sportbag, och drar.

Varför?

Nu var det ju delvis för att Gabriel befinner sig här sedan September 08.
Han hade ett jobb han älskade i Sverige, allt rullade på (typ, de som inte vet annat kommer aldrig heller få veta troligen) jag hade ett jobb som jag verkligen gillade. Ja, jag älskade att vara tidningsbud. Belive it or not, men det jobbet passade mig som handen i hansken (jag hade alltid handskar på mig förresten) delvis just för att det var nattetid. En annan anledning var för att jag slapp vara trevlig mot folk. Efter att ha jobbat innom service industrin sedan man var runt 14 kan det vara gött. Slippa ha en chef flåsandes i nacken! Jag kna faktiskt inte komma på något negativt med jobbet. Jo, kanske. Om det regnade och min ruta krånglade, då kunde man bli lite blöt. Men, som Anette (min lågstadie lärare) alltid sa: Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder. När jag väl rotat fram Gabriels gammla oljeställ (ett riktigt regnstll, sådant som byggjobbare har) så var inte ens regnet ett problem.

Men till saken. Vi båda hade as goa jobb och saker och ting flöt på till synes väl. Så en dag i Augusti när vi stod på Ica Maxi i Trollhättan ringde min mobil. Jag svarade:

Jag: Hej...
Bobby: Hi Pernilla! How's life going? I wonder if you have Gabriel nearby?
Jag: Ööh... jes aj do, wejt.

Så berättade han att de hade en ledig position på hans båt, igen. Detta var tredjegången han ville få ombord Gabriel. Ena gången valde hans kapten en annan kille, andra gången tackade Gabriel nej. Denna gången sa han ja. Vi hade redan börjat prata om att dra igen, men vi tänkte oss mer kanske våren 10. Oj, vad knas det ser ut! Våren 2010 alltså. Men tackar man nej till ett sådant erbjudande när man ändå tänkt söka jobb här är man bra blåst. Siran är en väldig väl beryktad båt, och att ha den på sitt CV väger tungt. Väldigt tungt.

---

Jag kom av mig igen.
Frågeställningen löd ju Varför?

Jag kan ju bara tala för mig själv, jag kan inte svara för Gabriels skäl. Här är mina:

Jag är sjukligt rädd för att bli en "Svensson" med ungar, villa, volvo och vove i unga dar. Visst låter det som ett fint liv. När man har lite i bagaget. Inget för mig innan jag sett lite av vad som döljer sig bortom Sveriges gränser. Om det nu någonsin blir något för mig.
Jag tror helt enkelt jag trivs väldigt bra med att inte veta vart livet bär. Inte ha massa förhoppningar och storartade planer som ändå säkert bara går i stöpet. Jag lever för dagen, och har nog alltid gjort. Jag är en människa som hatar att ha förväntningar, för jag hatar att bli besviken. Låter som om jag är en sorglig människa va? Men nej, det skulle jag inte vilja påstå. Jag är lycklig. Jag mår bra. Jag njuter väldigt mycket av små saker, sådant som många andra missar.

Som bara det faktum att få sova en hel natt utan att behöva oroa sig över att man ska bli uppdragen ur sängen bara för att. Visst har jag fortfarande i mig att alltid ha mobilen laddad bredvid sängen, men det är en annan historia. Visst har jag väldigt svårt för att somna de flesta kvällarna, men när jag väl somnat så sover jag. 

En annan sak jag ofta tänker på är hur härligt det är att inte ha någon som trampar på en. Att leva helt utan sådana människor är fruktansvärt underbart. Därav väljer jag att inte ta till mig endel personer som andra kanske tycker att jag borde släppa in. Men nej, är man en översittare så har man brännt sina broar. Även om vi kanske har ett förflutet gemensamt. Och blod är inte alls alltid tjockare än vatten.

Well, nu spårade jag ur igen. Nu blev det visst "Åh vad jag är nöjd med mitt liv därför att..." men i alla fall, jag tror jag trivs bra med att inte ha en framtid planerad, att ta livet osm det kommer, för det var så det var lättast att göra när jag växte upp. Av många olika anledningar. Inget jag ser som negativt, men jag tror tyvärr det kan vara svårt att leva med en människa som mig. En som inte vågar tänka frammåt allt för mycket, en som inte släpper folk ända innanför dörren, utan låter dem stå på tröskeln och frysa i draget från utsidan. En som kör sitt eget race lite väl hårt ibland och glömmer av att det kan finnas andra i bilen.

Men that's who I am, take it or leave it.

Efter jobbet mötte jag upp Gabriel i Nice, vi tog en sväng bland alla affärer innan vi tog bussen till Cannes. Jag mådde jätte illa så fort vi satte oss på bussen, jag tror det var den hederliga gammla åksjukan som gjorde sig påminnd. Gabril mådde inte heller bra, han har bara fått mer och mer ont i halsen under hela dagen. Mitt magont släppte näst intill helt efter att vi kom av bussen (en resa på ca 1,5h). Nu har jag bara lite ont, tror det beror på att jag druckit för mycket kaffe de sensate dagarna (en hel kopp om dagen i en hel vecka!) min mage är väldigt kännslig, och kaffe är en av sakerna som kan ställa till det. Sen så hade jag paprika i min broccoli pja jag gjorde igår. paprika är något av det jag känner av snabbast, speciellt färsk sådan. Men jag tyckte jag hade så lite i pajen att det inte skulle märkas. Men, men.

Det blir alltså en lugn hemmakväll i stället för barbeque i Cannes eller utgång i Monaco som var vad vi hade planerat. Typiskt.

Tänk vad duktig jag är som står här och äter frukost klockan åtta en lördags morgon! Men min kropp hatar mig om den inte får mat i sig om jag ska hålla igång. Och det är precis vad jag ska göra, klockan nio börjar jag jobba och ska springa efter tre små killar på 1,3 och 5 år. Så det gäller att ladda upp vill jag lova. Jag är absolut ingen äta-direkt-jag-vaknar-människa, och har aldrig gillat frukost så vida jag inte intagit den ett par timmar efter jag vaknat. Men det är väl dags att lära sig äta dagens viktigaste måltid.

Igår tog jag tåget till Monaco, trodde jag skulle behöva ta det långsamma, men han till snabbtåget som gick tio minuter innan. Tji fick jag, snabbtåget var tvunget att göra saaakta hela vägen till Monaco, för Milanotåget var försenat och uppehöll rälsen. Så jag kom fram senare än jag skulle gjort även om jag tog det långsamma tåget som skulle lämna Nice tio minuter efter det snabba. Typiskt.

Vi gick till båten så Gabriel fick sin middag, gick till Pataya och tog en öl med Elliot, Allan och några andra jag inte träffat innan, sedan bar det av till La Brasseri. Monacos sämsta öl ställe. Inte Monacos sämsta ställe, bara sämsta öl ställe. De serverar endast en sorts öl, deras egen. Den smakar illa osm fan, och alla som druckit den vet att efter en öl får man väldigt lätt en ortolig baksmälla. En öl! Efter två är baksmällan garanterad.

Den nya snubben som börjat på båten var med, John. John Knight. Lätt att han inte kommer kallas John, det kommer bli något i stil med The Knight eller så. För av någon anledning döps alla killar på Siran om. Gabriel heter Benny. Eller Sancho. Eller the Meercat. Roligast smeknamn har Tom, honom kallar de Shrek. Han är inte grön, men ganska stor och har ett Shrek-smile. Eller så säger de Geeza. Men det kan även vara Elliot. Och han kallas även Elz. Som sagt, alla får ett eller flera nya namn.

Jag drack bara en öl och en redbull-vodka, det fick räcka eftersom jag ska jobba idag. Nu ska jag dra mig, leka hela förmiddagen!

Studenten... Det var tre årsedan nu i Juni. I Juni i år tar min bror studenten från samma skola, samma linje. Tompa. Det ska bli kul att se hans betyg, han är en begåvad liten jävel som jag tidigare nämnt. Lätt smartast i familjen, vi andra kommer ladrig komma upp tills hans niv, inte ens om vi står på tå! För allt han råkar läsa eller kommer över fastnar. Han är som en levande litet uppslagsverk.

Vad har jag hunnit med sedan studenten? Till utbildning är det inte ett skit, men annars, massor! Jag har hunnit med diverse jobb, bland annat i restaurangen på Säve flygplats,  Go biten (f.d Sibylla) i Lilla Edet, Tidningsbud i Lilla Edet, Dayworker (som deckhand) ombord på M/Y Moonmaiden II (2007) i Toulon, bensinstationsbiträde i Skepplanda och nu som något i stil med nanny eller barnpassare. Jag passar liksom på att se mig lite omkring innom olika yrken, dessutom ser jag olika platser.

Jag lever livet.

Mamma vill verkligen att vi ska plugga, men jag kan bara inte komma på vad jag skulle vilja plugga till. Jag har svårt att se mig själv jobba med samma sak för all framtid. Nåväl, kanske låter lite överdrivet, men det är väl ungefär så, har man väl slösatbort (ägnat?) flera år på att plugga så stannar man väl troligen innom det yrket väldigt länge. Men jag vågar påstå att mitt liv rullar på väldigt fint utan en utbildning so far. Om jag en dag får för mig att landa på jorden och skaffa ett absolut permanent boende, bli Svensson eller så, ja då kan jag kanske sätta mig i skolbänken och plugga. Men än så länge är jag definitivt för rastlös. Vet ärligt talat inte om jag är en sådan person som kan "stadga" mig. Jag har Gabriel, det är det jag behöver som stabil tillvaro, resten får gärna vara lite luddigt.

Därav kan jag inte heller svara på om jag någonsin kommer försöka få barn eller inte. För ett barn behöver rutiner och en stabil tillvaro. Och det där är bara inte min grej. Blotta tanken på rutiner som fungerar som et urverk får mig att rysa.

Vilken start på dagen va? Till att börja med vaknade jag på tok för sent. Inte för att jag hade en tid att passa, utan för att jag ska lyckas på bukt på min dygnsrytm, som verkar vrida sig till natt-mode så fort den fr chansen. Klockan 12:46 slog jag upp de blå (som är gröna men det är väl ett uttryck, mina blå/de blå?) och sneglade på mobilen. Jag hade visst råkat stänga av snooze läget. Typiskt. Dessutom kunde jag anan att himmlen var grå bakom mina tjocka plommonfärgade gardiner. Ännu mera typiskt.

Fast i och försig kanske det är bra, jag hade nog inte pallat med att vistas i solen idag.

Visste ni förresten att standardinställningen på alla Snoozningar är nio minuter? Det visste inte Gabriel när jag började prata om det häromdagen. Men så är det. Detta beror på att man tror att man faller tillbaka i en djupare sömn om man får sova längre. Mer eller mindre. Sedan har det väl säkerligen något med mekaniken att göra, varför det inte blev exakt tio i stället för nio. Allt kan jag ju inte veta, eller hur!

Nu är man mätt som en plätt, och tur är väl det., klockan börjar bli en hel del. I morgon är det den 8:e maj och en röd dag här nere på rivieran. Men inte är Gabriel ledig för det, nej. På hans båt är det hårda bud. Så jag får hitta på något alldeles själv hela långa dagen. Uschia mig! Men kanske åker man till Monaco på kvällen för lite festande? Eller ska man spara sig tills lördag? Jag jobbar ju trotts allt på lördag morgon. Vi funderar ¨på att åka till Cannes på lördag, så här innan filmfestivalen kommer igrån. För när den väl gör det kommer det vara smockat med folk och kändisar där. Söndag då? Vad sker på söndag? Hoppas det blir fint väder, då kan vi gå ner till stranden och sola. Kanske doppa tårna? Det var lite folk som badade idag. Fast de kanske inte hade vettet i behåll. Vad vet jag?

Varför bloggar just jag?

En fråga som slog mig för en liten stund sedan. Jag började blogga dels för att jag älskar att skriva, och det är ännu roligare om någon kanske läser det och man får lite respons. Jag vet att jag slarvar ganska mycket när jag skriver på en dator, så därför slinker ett och annat stavfel med som jag egentligen kunde varit utan, så jag hoppas inte folk tror jag stavar riktig så illa som det ibland kan bli. Fast visst finns det en del stavfel som verkligen är stavfel. Jag föredrog faktiskt alltid att göra inlämningar och liknande för hand när jag gick i skolan, just för att man stavar bättre när man skriver så. I alla fall jag. Jag läser dessutom aldrig igenom ett inlägg när jag skrivit klart... Kanske borde börja med det så jag kna korrigera stavfel? Men, njee, det orkar jag nog inte.

Sedan så skulle jag aldrig formulera mina meningar på samma sätt i en inlämning som jag gör här, här är det ju (ju är ett exempel på ett ord jag absolut skulle undvika i en inlämning) mer vardaglig text. Men skulle jag blogga "seriöst", alltså försöka få min blogg att bli något, skulle jag troligen formulera mig mer korrekt.

En annan anledning till att jag bloggar är att det blir lite som en dagbok. Man kan kolla tillbaka och minnas, och dessutom se bilder från speciellt tillfällen, vilket man inte kan i en 'vanlig' dagbok, om man inte vill printa, klippa och klistra. Dessutom så kan mina nära och kära få en inhblick i hur min vardag ser ut trotts att jag bor 200 mil ifrån dem.

En till anledning är att det är ett bra sätt att förmedla sina åsikter på. Och jag är en perosn med mycket åsikter. Vilket många stör sig på, men jag tycker inte man måste dela åsikter för att kunna vara vänner.

Jag älskar att fota och redigera bilder, och att dela dessa bilder med andra är ännu roligare. Bäst av allt är när folk ger kommentarer, varsig det är positiva eller negativa. Konstruktiv kritik är alltid bra!

Och sist men inte minnst är att det fyller ut min tid. När jag har långtråkigt bloggar jag mycket mer än när jag har händerna fulla. Kanske ganska självklart egentligen.

Jag är helt färdig och skulle lätt kunna somna här på soffan med en gång. Men det tänker jag inte låta mig göra, jag ska hålla mig vaken tills i kväll, annars lär jag ju inte somna då! Anledningen till min trötthet är väl att vi la oss hyfsat sent igår och jag var uppe tidigt idag. Jag har strosat runt i affärer hela förmiddagen, sällskapad av Kyle. Jag kom hem för inte allt för längesedan, och funderar på att städa här, det behövs minst sagt.

Nu verkar det som om våran gammla hyresgäst flyttat ut och den nya familjen är på plats. Skönt att det börjar bli klart alltihopa! Andrius och Suvi har inte kännt varandra allt för länge, vad kan det vara? Runt fem månader? Fyra? Jag vet inte, jag har i alla afll förmig att de borde varit ihop runt såpass länge nu. Och de flyttar ihop redan. Redan. Ja, det går fort kan man säga. Verkligen fort. Men ja, dem av alla kan jag förstå. För Andrius är bara hemma runt tre dagar i veckan, och att ligga och betala flera, flera tusen i månaden på ett boende som man inte använder mer än kanske 2 timmar, tre dagar i veckan (han är mer eller mindre bara hemma och vänder ibland, eftersom han sover hos Suvi och umgås med henne hela helgen) förstår jag att man inte vill.

Och vårat hus var definitivt för stort och för dyrt för honom, så han hade troligen flyttat förr eller senare, varesig han träffat en tjej eller inte. Suvis nuvarande boende är inte beboligt alls, eftersom hennes hyresvärd inte gör klart huset som lovat. Han sa att huset var som en tvåa, men sovrummet är inte användbart alls, rutor fattas i fönsteren osv. Han lovade henne att det skulle fixas fort som sjutton, det har gått månader och inget händer. Så att hon skulle flytta var även det väntat. Så varför inte flytta ihop? Fungerar det så fungerar det. Skiter det sig så skiter det sig. Vad spelar det för roll, då är det ju bara att flytta isär och börja om på varsitt nytt boende. Man måste våga satsa lite här i livet, annars kan man ju inget vinna!

Kolla bara på mig och Gabriel! Jag flyttade mer eller mindre in hos honom efter bara några månader. Jag tog inte dit alla mina saker, nej, men mina kläder fick en egen garderob väldigt fort och de gånger jag sovit 'hemma' sedan han och jag blev ihop kan jag nog räkna på mina tio fingrar. Och det håller än, efter tre år.

Jag kan tänka mig att folk på byn hemma snackar nu, eftersom de flyttar ihop så snabbt. Men det är bara för att de inte har något vettigare att lägga sin egen tid på, då får man livnära sig lite på andra så ens tillvaro kan bli lite intressantare.



Jag önskar dem i alla fall lycka till med livet ihop och hoppas de kommer trivas som sambos!

Idag slog det mig att det faktiskt kan vara skönt att nästintill allt har stängt här på söndagar. Då njuter man av livet i stället. Jag och Gabriel började dagen med en promenad upp till Fort Mont Alban, med ryggsäcken full av frukost. Jag hade fixat i ordning mackor av polarbröd, sånt som man har i sverige! Jag hade stekt ägg och lagt på dem, precis så som mamma alltid gjorde när vi var små och skulle åka och bada.

Vi satte oss på våran lilla filt och bara njöt av dagen, läste varsin bok. När vi tröttnat på att sitta där tog vi en lång promenad runt berget och hamnade efter många gissningar på rätt väg hem. Vi gjorde ungefär samma sak här hemma, la oss i solen och bara njöt. En riktigt slapp dag helt enkelt.

Nu sitter vi i soffan och ska kolla på Webb teve. Gabriel har fixat popcorn. I morgon är en ny dag, och jag ska jobba och Gabriel är åter igen ombord på båten.

Nu sitter man i soffan och njuter av att ännu en dag passerat. Det har varit en underbar dag, helt suverän! Den började med att vi sov ut, till tio, och sedan gjorde oss redo för en dag ihop med småpojkarna. Deras mamma skulle på bröllop idag nämligen. Det blev så att den äldsta grabben åkte hem till en kompis och sov över, så det var jag, Gabriel, Zack 3år och Kyle 1 år. Killarna är så väluppfostrade och charmiga, så det har varit en otroligt lätt dag. Vi gick upp till parken och lekte i sandlådan, sparkade boll och tog en fika i skuggan (solen var för varm att fika i, speciellt för en ettåring). Sedan bar det av hemmåt och killarna fick lite mat och sådant. Jag och Zack ritade medans Gabriel var ute på stan och handlade lite gott inför kvällen. Det han bytas en och annan blöja under dagen, så man börjar bli riktigt haj på det där.

När läggdags (strax innan åtta) närmade sig började jag göra i ordning min och Gabriels middag. Han satt i soffan med killarna och kollade på Musse Pigg på franska. Kyle var så trött att han han somna i Gabriels knä. När vi frågade Zack strax efter åtta om han ville sova var han väldigt nöjd med detta, han älskar nämligen att sova! Som sagt, de är väldigt lätta barn!

Det var ortoligt gött att ha en hel dag då man bara slappnade av och inte hade massa måsten.

Nu när vi kom hem var det en liten salamander i trädgården, den syntes nästan inte alls, den var verkligen kamouflagefärgad! Den såg ut precis som Usa's soldaters öken kläder! Hade jag inte varit helt slut efter vandringen upp till huset hade jag slängt fram kameran och knäppt av en bild eller två, men nej, jag får säkert fler chanser att fota våran amerikanska soldat-ödla.