När jag satte mig i bilen efter att ha varit i stallet med Jonna och Sara var det P4 som kom ur mina högtalare. Programet som var handlade om kamphundar, hurvida folk tyckte de skulle få finnas eller ej. Jag blir så trött när jag hör folk som uttalar sig om hur farliga alla så kallade kamphundar är, och att de utan undantag bör avlivas. Hur kan man bara yttra sig så? En man som ringde in till programet anklagade alla hundar av raser som tillexempel amstaff, pitbull terrier osv att vara aggresiva och farliga. Han sa att han själv haft hund i över 35 år. Han sa att i fel ägares händer är dessa djur garanterat aggresiva, Jag skulle vilja påstå att det inte spelar någon roll vilken ras det är, i fel ägares händer kan alla hundar bli aggresiva.

En av de mest tillgivna och underbara hundar jag någonsin träffat heter Bella. Hon bor i en familj med en tvååring och en till hund, en jackrussel. Dottern i familjen, Tove, kan slita och dra hur mycket hon vill i Bella utan minsta tecek på att hon skulle bli irriterad. När Bella hade sina valpar fick man utan problem springa in och ut till dem hela tiden och greja med de små liven. Det är inte alla tikar som går med på det vill jag lova. Men med Bella var det aldrig några problem. Tilläggas bör att Bella är en pittbull/amstaff blandning. Nej, man ska helt enkelt inte dömma hunden efter håret.





Gabriel ringde mig förut från sitt franska nummer, det var så roligt att få höra hans röst lite mer äkta än vad det blir över Skype. Inget ont om skype dock, jag älskar det! Det är ju sjukt bra att man kan prata gratis med varandra trotts att man är så långt bort! Tänk vad fort tiden går, men snart kanske vi får träffas igen, om än bara för några dagar. Vecka 45 ska han ta sin kurs, då behöver han inte vara på båten alls, vilket betyder att han bara är upptagen cirka åtta timmar per dagen, de övriga timmarna kan vi vara med varandra! Det känns så konsitgt att vi varit från varandra så här länge nu, men jag klarar det bättre än vad jag trodde jag skulle göra. Jag vet ju att det inte är slut, och att jag när som hellst kan boka en biljett och åka ner, även om jag så bara skulle få träffa honom i några timmar, så är han min. Vetskapen om detta gör allt så mycket lättare. Man har något att hela tiden se fram emot, att få träffas igen! Sedan tror jag att det är ganska nyttigt för mig att vara ensam lite. Jag har haft så svårt för det innan, fick nästan panik om jag visste att jag inte skulle vara omgiven av någon helatiden. Detta är sådant jag nu har chansen att bearbeta. Om jag aldrig behöver vara ensam kan jag ju heller aldrig lära mig att vara det utan att må dåligt.

Usch, jag saknar min lilla Gabriel. Det känns så kosntigt att planera årets stora hemmafest - Halloween, utan honom. Såna här fester brukar vara en hit, och han brukar vara centrum i hitten. Vi får väl se hur det går i år. Jag har sagt till i princip alla jag träffat på de senste veckorna att de får komma om de vill, bara de är utklädda. Jag skietr blankafaan i vilka som är ovänner eller inte, alla jag inte är ovän med är välkomna hem till mig. Så det kan bli livat, vem vet? Förra året bodde jag och Gabbe i Antibes när halloween var. Det var en härlig tid som jag hoppas jag aldrig kommer glömma. Allt vi hade med oss var i princip varsin resväska, allt annat vi ägde lämnde vi här till sitt eget öde, och livet var mer avslappnat än på länge. Att bara leva dag för dag känndes befriande. Och att dessutom göra det i södra Frankrike är inte helt fel. Ååh gud vad jag längtar efter att få åka ner och träffa honom!

Jag kollade på "Du blir vad du äter" i Torsdags hemma hos Linda. Vi hade dukat upp med tacos och juice, satt oss tillrätta i soffan med hundarna och slått på teven i väntan på Anna Skipper. Jag diggar inte henne, hon känns så konstlad. Hon är ingen person som passar i teve tycker jag. Dagen till ära var det Katrin Schulman som var med i programet. Jag har noll koll på den tjejen, vet inte mer om henne än att hon är någon slags C kändis som endel retar sig på och andra älskar. Hur som hellst, att denna smala snygga tjej var med i ett bantningsprogram kändes skitlöjligt. När Skipper tog tag i det lilla lilla som katrin hade runt midjan ville man bara stänga av teven. Och hela avsnittet var uselt, jag fick uppfattningen av Katrin som lite omogen och allt känndes förlöjligat.

Jag har försökt komma in i någon slags vardagsrytm nu, om två dagar är det tre veckor sedan Gabriel åkte. Om jag har lyckats? Nej. Jag tror inte ens att jag försöker. Jag flyr från vardagslunken genom att hela tiden hålla mig sysselsatt, gärna då hemmifrån. Jag har sjukt dåligt samvete för att jag är hemma så lite och klappar på mina små älsklingar, men jag ser dock till att de har en full skål med mat hela tiden, och färskt vatten är ett måste. Men de är vana vid att få sin dos av närhet varje kväll, mysa lite med mig och Gabriel. Nu bara jag överger dem. Usch vilken dålig matte jag är!

Det är så oerhört svårt att gå här hemma en dag. Jag saknar Gabriel så det gör ont, och allting här hemma påminner ju om honom. Jag har kommit på att det är lättare att somna om man lägger sig på soffan istället för i sängen. Sängen med sina 180 centimeter är äckligt stor när man är ensam och saknar sin pojkvän. Nu ska jag roa mig med att gå upp på övervåningen och röja bland all skit vi ställt upp där. Troligen kan jag slänga tre fjärdedelar eller mer.

Igår började kvällen här hemma med att göra sig i ordning, sedan bar det av till Linda. Där började vi dricka och satt där tills vi begav oss vidare till Nisses. Han fyllde hela tjugosex år igår. Vi gav honom lite halvspexiga presenter såsom en rosa virkad penisvärmare. Av syrran sin fick han en barbietårta som var riktigt fin. Efter en stund drog jag, Linda och Suvi vidare till Trollhättans Mc's fest, men där var vi bara lite kort. Johan körde oss in till centrala Trollhättan och efter mycket om och men beslöt vi oss för att gå in på Lipz. Detta var det stort misstag, då detta stället mestadels består av smöriga, ytliga översittare. Efterfesten blev i Lödöse, sedan bar det av hemmåt tidigt i morse. Det var lördagen o korthet, mer intressant än så blev det inte.

Sitter just nu och kollar på Parlamentet och är djupt besviken. Tre av fyra deltagare är inget att ha, edast Annika Lantz håller måttet. De andra killarna är dötrista jämfört med de andra som ibland deltar. Soran Ismail är en kille som kom in i programet i år är bara 21 år, men dö rolig. <jag hoppas att få se mer av honom. Johan Rhenborg, Henrik Schyffert, Peter Settman, Helge Skoog och Mikael Tornving är några andra favoriter. Jag hoppas att Parlamentet inte tar in denna hög trsita gubbar igen.

Finns det något härligare än skotskengelska? det skulle möjligtvis vara irländsk i så fall. Amy MacDonald är en het potatis just nu, och jag kan förstå varför, tjejen är ju grym! Det finns få som henne, det är jag då säker på, den rösten slår det mesta. Det låter som om det är en väldigt vuxen person som sjunger, inte en tjej yngre än mig själv! Jag måste medeg att hon impar bigtime på mig!
http://www.youtube.com/watch?v=gKXcHEHm0ps

Veckan har hunnit passera mer än halvvägs nu, och jag skulle ha jobbat i natt, precis som de föregående nätterna, men jag hade skitont i magen förut, så jag sjukanmälde mig, vilket var dumt gjort, för nu mår jag mycket bättre. Fast jag känner mig i och försig lite illamående ännu, det kanske hade blivit värre om jag varit ute och sprungit i nattens regninga mörker. På tal om mörker, jag är rädd för det! Fast det är bara på vissa ställen jag tycker det är jobbigt när jag jobbar, ställen där jag vet att mycket pack brukar hålla till eller bor. Lilla Edet är ju inte Sveriges lugnaste håla precis, och min frispråkighet kan lätt sticka folk i ögonen.

Nu har det gått en vecka och en dag utan Gabriel. Jag kom på i förmiddags att det känns som om jag går och väntar på något, ni vet, när man är hemma men ska göra något annat aldeles strax. Fast det händer ju aldrig något. För det jag väntar på är att Gabriel ska komma hem från jobbet med kläderna fulla av fogmassa eller spackel, öppna ytterdörren och ropa "Hej gumman", med lite extra betoning i slutet av gumman, så att det låter mer som "gummaaan", så som bara han säger det ordet, och bara till mig. Gud vad jag saknar min andra hälft!