Ibland önska man att man var 15 igen. Eller vad det nu blir, nej, inte 15. Det var ingen bra period av mitt liv, eller jo. Sommaren då jag nyss fyllt femton var underbar. Sedan på hösten sket allt sig och var skit tills nästa sommar började, då blev allt bra igen. Men i alla fall, ibland önskar man att man vore yngre igen, då dagarna kretsade kring att ha kul hela tiden, umgås med vänner och bara vara.

Inte för att livet är särskilt hårt men... Tänk att ha ett helt sommarlov, tio veckor som bara går ut på att ha kul. Vara med så många vänner man bara hinner med, alla vill ute och göra saker, tälta, bada, festa, bara vara. Tänk om man inte behövde oroa sig för räkningar, försäkringar, CV, jobb, att behöva städa, tvätta, diska...

Men det jag saknar mest är absolut umgänget man hade då. Inte just personerna kanske, utan sättet man umgicks på. Nuförtiden så ska det planeras i förväg, om man ens kan och hinner träffas. Och när man väl träffas så avbryts man ständigt av blöjbyten eller nappflaskematning, eller så ringer någon sur pojkvän som minnsan tycker att deras tjejer borde vara med dem istället för att ödsla tid på mig. Ja, ni vet hur det är. Förr kunde man skrika och gapa på varandra ena dagen för att bli sams igen nästa. Säger man ett ont ord om någon idag så pratar de inte med en på månader, kanske till och med år.

Livet här nere påminner lite om när man var yngre. De flesta bor på en båt vilket ofta innebär att någon annan fixar allt från mat, tvätt, disk, räkningar, försäkringar och ja, hela köret. Det känns som om alla lever livet lite mer här. Att bo på båt är ju lite som att bo i ett kollektiv också. Jag och Gabriel blir dock påminnda ibland om att vi faktiskt borde vara vuxna nu, mest tackvare huset som han äger i Lilla Edet. Med hus kommer ansvar.