Världens bästa nyhet trillade just in!!! När man jobbar så som Gabriel, på en yacht, så arbetar man säsongsvis. Säsongen här i medelhavet börjar på våren och slutar på hösten, och varierar från båt till båt. Man går efter när ägaren (eller de som hyr om man jobbar på en charter yacht) kommer ombord första gången på våren (oftast april-maj) och när denne går av båten för sista gången på hösten (oftast närmare oktober).

Nu lider Siran (båten Gabriel är på) gängets säsong mot sitt slut, närmare bestämt den 14:e lämnar Bob och hans familj båten. Så, till den goda nyheten då. På just denna båten får besättningen fem dagar ledigt precis efter säsongens slut! Gabriels dagar börjar den 19:e, alltså går han på semester den 19:e och inte den 23:e som vi tidigare trott!!!


Gabriel, här hemma i mitten av maj.

Tänkte bara uppdatera lite snabbt här! ska ju strax ut på terassen och sola, sedan ner till Riquier för att möta Gabbe, för att sist men inte minst gå ner till havet och ta ett dopp!

Igår var första gången på över 3 månader som jag och Gabbe sågs, ja, närmare 3,5 skulle jag tippa på. Det kändes så obeskrivlgt jävla skönt att få se honom live igen, att få kraaaaaama honom! Ord är överflödiga, det förstår nog även ni. Tänk er själva att vara utan den som står er närmast, i 3,5 månader!

Jag åkte till Monaco för att möta honom, stod vid hamnen och väntade så plötsligt såg jag Philipus komma gående med någon liten kille bredvid sig. Det var naturligtvis Gabriel. De två ihop ser ut ungefär som Baloo och Mowgli.

på kvällen gick jag och Gabriel till Kokkaburra, en australiensk pub i hamnen i Nice, och åt lite mat. Det är ett väldigt avslappnat ställe, och billig, bra mat. I kväll blir det nog något lätt hemlagat och mys på soffan!

See ya!

Hemma!!!

Det var en obeskrivlig kännsla som flög i mig när vi började gå in för landning på Nice airport. När jag såg hela Nice från luften, såg den delen där vi bor, då känndes det bara så jävla rätt! Visst kännd det lite konstigt att inte kunna dra hem till Linda när som hellst, eller inte kunna festa med syrrorna till helgen, men nu är jag hemma!

Gött! Jag älskar Nice!

kitbra, likaså internet. Jag var lite orolig att det skulle krånga nu i början med att koppla upp sig till vårat trådlösa här hemma, men det tog kanske fem minuter så var allt klart! Dock snubblar jag på tangenterna eftersom de är så otroligt små!

Nu ska jag packa upp min väska och rota runt i mitt rum!! Glen har lämnat huset i en ganska rejäl oreda, så jag får nog städa lite i kväll eller i morgon!

Måste bara säga att jag älskar Spotify. inget nytt under solen, men så är det. Sitter här och lyssnar på Sabaton nu. De som inte skaffat Spotify än har verkligen missat något, förutsatt att de gillar musik. Men jag skulle tro att de flesta man känner haft Spotify ganska länge nu!

http://www.spotify.com/en/

Idag tog min kära lille bror studenten, och fy fan vad han är bra! Massa VG, massa G och två MVG! Det ni, inte illa pinkat av en kille som aldrig pluggar! Men så är han ju allmänbildad som få också. Vad mer kan man säga än att det varit en underbar dag som avslutades med en visit till Edet och en date med Anna Dante, och sist men inte minst lite mumsande på resterande smörgåstårta från studentfirandet, akompanjerad av mamma och hennes gubbe.






Fick dessutom höra en väldigt bra nyhet idag om ett uppbrott mellan två personer. Det var helt enkelt inte meant to be och det visste vi alla. Skönt bara att det är över, innan det gick för långt!

Att bo här är så jäkla skönt! Jag njuter av det i fulla drag. Solen, folket, attityden, miljön, ja hela kittet. Vem hade inte velat tillbrinag en hel sommar på Rivieran liksom? Men jag måste faktiskt säga att jag nog hellre hade varit hemma som det ser ut nu. För jag är ensam. Väldigt, väldigt ensam. Och idag berättade Gabriel att de troligen ska ut med båten väldigt mycket nu. De ska till bland annat Venedig, Corsika, Sardinien, kanske Kroatien. Sen ska de säkert ligga i Cannes en hel del. Och då kommer inte vi träffas en sekund. Vi trodde ju att de skulle ligga lite mer i Monaco, men icke.

Och eftersom jag hittils bara fått "båt-vänner", allstå folk som jobbar på båtar, så är det ungefär så alla jag känner här nere kommer ha det i sommar. Tanken var ju att jag också skulle fått ett båtjobb, men i och med den ekonomiska krisen är konkurrensen sjukt hård i år. Folk som har flera års vana på nackem får inte jobb, så då kan ni ju tänka er chanserna för att jag skulle fått ett båt-jobb. Det ser ut osm om det enda vi kan göra är att rida ut den här kris-vågen och hoppas på bättre tider.

Men tills dess då? Ska jag sitta här helt ensam hela sommaren? Det är faktiskt ganska långtråkigt att gå ner och lägga sig på den kilometerlånga stranden helt ensam varje gång. Ta ett dopp ensam. Ta en promenad ensam. Vakna ensam. Diska ensam. Städa ensam. Äta ensam. Se på film ensam. Det har hänt att det gått dagar då jag på kvällen kommer på att jag inte sagt ett enda ord. För vem ska jag prata med? Som tur är så är folk mycket öppnatre och trevligare här, så man får ofta ett vänligt ord i matkön eller på bussen.

Jag är ensam.

Så var det då officiellt lördag och ytterliggare en fredag har jag spenderat ensam i soffan. Hoppas på att kunna träffa gubben en snabbsväng i morgon kväll dock, båten ska tydligen till Monaco igen och han har vägarna förbi flygplatsen! Därav ska jag bege mig ut på stan och kolla om jag kan hitta en kompaktdigital kamera åt honom. Han ville ha något att fota med nu när de ska dra iväg till Genoa, Sardinien och allt vad som nu väntar i sommar. Han fick ett jobberbjudande idag tydligen, av sin gammla kapten. Det var en högre befattning än den ha´n har nu, men bara 3000€ i månaden. I och försig är det troligen en charter båt, så man får ju dricks också. Men ska man vara mate vill man ha lite mer än 3000€ om inte båten har någon nnan stor fördel. Denna skulle tydligen vara en Camperand Nicolson båt i och försig, och de brukar vara fräscha! Men men.


Vi två på Nice flygplats igår (Torsdag)

"Föremålen växlar, men kärleken består" har alltid min mamma sagt till mig. Hon är klok, min mor. Hon menade givetvis det där med killar och sånt. Hon har ju hunnit se en hel del pojkvänner passera i hennes döttrars liv, vi är ju trotts allt fyra stycken.

Men jag kom att tänka på nu i kväll att det där gäller inte bara pojkvänner eller flickvänner. Det gäller även vanliga vänner. Kompisar. Polare.

En del människor verkar ha hur lätt som hellst att hitta vänner som de på väldigt kort tid gör till sina förtrogna, som de behandlar som om de aldrig haft en bättre vän. Sedan när någon liten förändring sker, och de kanske glider isär lite på något sätt, ja då hittar de ett annat offer som de betraktar som världens bästa vän. Som en vän bättre än alla vänner de innan haft. Precis så som de gjordee med vännerna innan. Jag tror att man är lite desperat på att bli älskad när man är inne i ett sådant beteende. Men vad vet jag, jag är ju inte psykolog.

Men visst är det vanligt! Jag vet flera stycken som hade passat den där mallen. Det är synd bara att sådana människor ofta blir så desperata i att behaga deras dåvarande bästa vän, att de trampar de gammla vännerna på tårna, och blir blinda inför vilka som verkligen är bra och dåliga vänner. Vilka som verkligen vill ställa upp och hjälpa till, fastän de har blivit nerpetade till en andra, eller kanske tredjeplatts. För det är ju de som är de riktiga vännerna.

De som alltid finns där. Alltid. Inte bara när du ringer dem, när du följer med dem, när du gör som de vill, när du hjälper dem, när du lyssnar på dem.

Nej. De riktiga vännerna är de som finns kvar vid din sida även om du inte alltid ringer dem, även om de ibland måste gå din väg, även om de ibland inte kan få din hjälp, även om de ibland är tvugna att bara lyssna och själva hålla tyst.

Jag är väldigt glad att jag hittat en liten, liten, liten klick sådana personer. Den må vara väldigt liten, men lyser som den klaraste stjärna på den mörkaste natthimmel. Och jag tror de själva vet vilka de är, jag behöver inte berätta det för dem, hur mycket jag älskar och uppskattar dem.

---

Det finns några människor som jag ställer upp för även om de ibland trampar mig på tårna. Även om de ibland sårar mig. Även om jag ibland är så trött på dem att jag bara vill spy. Det är de som jag är en riktig vän åt. Jag hoppas de vet vilka de är, och ja, jag vet att några av er, eller i alla fall en, kommer läsa detta.

Usch, jag sitter här just nu med en jobbig kännsla i bröstet. Känslan av saknad. I kväll har det verkat som om allt på teven har handlat om relationer och kärlek, och, saknad på ett eller annat sätt. Det får mig givetvis att tänka på Gabriel och hur jag önskar att jag var med honom just nu. Det känns så surrealistiskt när man pratar med honom och han gör helt vardagliga saker, sånt man förr var van vid att göra ihop med honom. Så små saker som att äta middag eller sticka iväg och köpa nått litet i affären. Sånt saknar jga så otroligt mycket ibland! Jag hoppas verkligen att vi kna vara med varandra snart igen! det blev inget med lägenheten han kollade på idag, men i morgon ska han ringa någon snubbe med en annan min-lägenhet.

Jag tycker inte det är lika jobbigt att sitta här hemme ensam nu när jag håller mitt lilla huvud sysselsatt hela tiden, men hoppas mest av allt i världen på en lägenhet vid franska rivieran innan februari är slut! Gabriel ska imorgon kolla på de lägenheterna som han skulle kollat på i tisdags.

Förut när jag gick in på toa upptäckte jag v'rldens gulligaste och charmigaste sak...

 
Svea tycker nog att Tiger är lite tokig som sitter i tvättmaskinen!

Myspys på hög nivå här hemma, har tänt en brasa och grejat lite, även pillat med kameran. Ville lägga in lite bilder på mina små älsklingar!

       
Visst ser min lilla pisse söt ut?



Och visst ser Tiger ut att mysa?

Nu sitter jag här en sen kväll med bara mina ena katt son sällskap. Jag varvar mellan teven och datorn, och har faktiskt diskat, städat lite, vikt tvätt och satt i gång en maskin igen. Vardagen är som den brukar. Ensam.

Gabriel är nu troligen på båten i Monaco, antagligen ligger han i sin hytt och sover eftersom han ska jobba i morgon. Hans vardag har kommit i kapp honom också.

Jag sitter här och önskar att vi kunde sova i samma säng i natt igen, och alla andra nätter. Men som läget är nu har jag inte ens den blekaste aningen om när vi ses igen. Jag hoppas det blir väldigt snart, och jag hoppas att en av oss inte måste åka ifrån den andra, utan att vi kan stanna tillsammans. Ibland vill jag bara ringa upp honom och böna och be om att han ska komma hem. Det hade nog fungerat dessutom. Hade jag bett honom hade han nog kommit hem. Han tycker detta är lika jobbigt som jag gör, att vara ifrån varandra. Men sedan den dagen vi först möttes har han pratat om båtar hit och båtar dit, så jag tror han är på en plats han drömt om länge. Så det bästa vore väl om jag kunde åka till honom istället. Hitta mig ett jobb, så vi kan få i hop massa pengar, och sedan kanske flytta hem igen.

Skulle han flytta hem igen finns ett problem, han har inget jobb här. Och innom byggbranchen anställs det inte överdrivet mycket just nu. Det anställs ju ingen stanns nu.

Usch vad jag önskar att han var här med mig nu, satt här bredvid mig i soffan och mös lite. Fy fan vad jag saknar honom redan.


Min gullegubbe

Jag är ingen sån människa som stressar upp mig och blir helt virrig, nej, jag är snarare den som är kolugn. men ibland kna stressen trotts allt bubbla upp innom mig som en aktiv vulkan. Idag är en sådan dag, det är sista dagen med Gabriel. Han har packat sina väskor och om några fåp timmar kommer vi stå där på Landvetter och säga adjö. Denne gången ska jag inte sminka mig innan, jag misstänker att det är ganska dumt. Förra gången var Linda med när han åkte, så då var man inte ensam, och ingen risk för tårar fanns. Men nu kommer jag gå helt ensam till min lilla bil, och gud vet vad hur det kommer sluta.

Stressen innom mig gör nästan ont, så jobbigt är det. Men nog om detta, nu ska jag mysa den lilla tid vi har kvar, gubben ohc jag!

Åter hemkommen från en frankrike/monaco tripp sitter man här ensam, uppkrupen i soffan med ett stort glas cola. Cola som jag ju hade slutat med. Men återfall är inte helt ovanliga. Förhoppningsvis är det bara ett endagarsåterfall. Hur som hellst så har jag äntligen fått träffa min lilla Gabbe! Det var så skönt att vara tillsammans igen efter exakt sex veckor som åtskiljda. Jag vet dessutom nu att vi kommer ses igen redan i början av december.

På onsdagen gick vi till La Gaffe en sväng och sa hej till Thom, en av killarna på båten Gabriel jobbar på. Men ganska tidigt återvände vi till hotellet och gick och la oss. Torsdagen sov jag länge, länge. Det var den väldigt långa flygresan som tog ut sion rätt antar jag. Gabriel var i Biot på förmiddagen och gjorde sista delen i STCW95 kursen, som de senare slutförde vid Antibes simanläggnigs utomhuspool, som jag klart och tydligt kunde beskåda från våran balkong. Det var lite lutigt må jag säga. Torsadegn blev lugn och vi kollade på film.

I Fredags åkte vi in till Nice, en bussresa på runt femtiominuter. Det hade säkerligen kostat minst 50 - 60 kronor här hemma. Nu gick det på 1 euro per person. Nice var som alltid mysigt och shopping fanns runt varje hörn. Även fredagen blev lugn, och vi sov hyfsat länge på lördagen. Lördage eftermiddag satt vi på tåget till Monaco, och där var vi tills nästan midnatt. Det var en underbar dag, och det var otroligt roligt att se båten Gabriel bor på. Snacka om lyx! Det är helt sjukt vad rika endel människor kan vara. Det var även kul att träffa killarna som bor där, även om jag av alla människor i världen var ganska blyg. Det är otroligt sällsynt, men jag antar att det beror på att de flesta av dem har engelska som modersmål, och jag är rädd för att låta knasig när jag stammar fram mina skolengelskaord. Hur som hellst så var ju Bobbey en av dem, och han är jag inte blyg inför, han är nog en av de softaste människor jag träffat, och eftersom jag redan känner honom var det lätt att prata med honom.

Jag, Gabbe, Bobbey och tre av fillippinarna som jobbar på båten halvsprang till ett slags outlet ställe i Monaco och shoppade lite. Det fanns snuskigt dyra prylar där som hade sänkts ill ett fortfarandeinteallasacceptabelt pris. Och jag var minsan i skohimmlen. Men det hjälper inte att det är rea omhalvapriset startar på runt tusenlappen. Det blev istället en ny skinnväska som var starkt nersatt i pris till 15euro och lite annat kraffs. Kvällen tillbringade jag och Gabbe med Bobbey och två till från båten på Hotel de Paris. Det var det lyxigaste stället jag sett i hela mitt liv, och folk som var där såg ut att komma från en helt annan värld. Det gör de antagligen också. Ett glas vatten gick på 6euro. Jag drack mitt livs dyraste öl, en Calrsberg 33 centilitare för 9euro.

Men sista tåget gick strax innan midnatt så vi gav oss av mot Antibes igen. Söndagen var himmels, vi satt ute i solen hela dagen, på stranden, vid ett cafee på torget, vid hamnen, hela dagen var underbar. När klockan närmade sig sex hade vi tagit oss till flygplatsen i Nice där jag påbörjade min hemresa.





Och nu sitter jag här och längtar tillbaka till min älskling och till värmen från hans hjärt. Och värmen från solen också för den delen!