Tänk att vissa platser kan komma att betyda så mycket för dig! Ibland saknar jag Frankrike, främst NIce, så mycket att det gör ont i mig. I kväll såg jag lite bilder från Nice, som en kompis laddat upp på facebook. Det riktigt skar i mitt hjärta. Jag kan bara inte klä i ord vad det är med just Nice, men, något visst är det.

Tro hopp och kärlek.

Igår London, idag Zürich och på söndag flyttar jag till Monaco. Livet är helt okej faktiskt ;)

Nu är helgen över, suck! Det var så otroligt jäkla skönt att kunna ha en "riktig" helg ihop med Gabriel, helt utan stress och bekymmer, helt utan måsten. Känslan som ännu är kvar i min kropp är obeskrivlig. Det kommer bli så sjukt jäkla bra detta, att flytta till Monaco, till Gabriel, ha kul, tjäna bra med pengar, leva på rivieran igen. Ja, med Gabriel! Gabriel. Fan vad vi är VI.

Jag tror minsann att jag är världens bästa flickvän! För jag har redan förberett två små överraskningar åt min pojkvän som kommer (om inget går fel) hit i morgon! Den ena är en ganska liten och lätt-förberedd överraskning, men det är inte storleken eller arbetet som räknas, det är tanken och känslan bakom det hela.

Det andra är en lite ordentligare som jag vet att han kommer gilla!

Hoppas nu inte att han mot all förmodan går in på min blogg och läser detta! Men han brukar absolut inte läsa den, så chansen är inte så stor! Det är inte lika kul att överraska någon om denne vet att det stundar en överraskning!

Har jag förresten berättat att jag sagt upp mig? Att jag fått nytt jobb, i Monaco? Att jag ska flytta till Monaco, nytt liv, på en ny plats (nåväl, ny är den väl inte, har varit i Monaco mer än Edet sedan slutet på förra sommaren) med en ny lön (typ 5000:- mer än jag har nu, mer behöver ni inte veta;) ) och så kommer jag bli "sambo" med min kära pojkvän! Med honom och några till, givetvis, men, det är honom jag kommer dela hytt med! Det hade vi inte räknat med, eftersom det blir så att nästa tjej som kommer måste dela med en främmande kille då. Men kaptenen sa till min kära att så blir det, det är sånt man får räkna med i yachting livet (alltså den nya tjejen som får dela med kille)! Så lyckan är total!


Jenni i Bern (Schweizs huvudstad) med floden Aare och Untertorbrücke i bakgrunden. Absolut en tjej som gjort starkt intryck på mig, och henne kommer jag sakna som fan (trost att hon smittade mig med halsont igår!) !

Monaco here I come!!! Jag älskar den staden, ja, hela Franska rivieran om jag ska vara ärlig. Ska bli så otroligt spännande att flytta tillbaka till solen, vännerna, den franska avslappnade atmosfären, billigare priser på tamigfan allt, mer livsnjutande folk och inte minst min bättre hälft! Jag kommer dock sakna Schweiz, mest av allt vännerna här. Det är inte så många jag kommer sakna, eftersom man inte varit här så länge, men vissa av dem kommer lämna en tomhet efter sig. Trots att jag är mrs.Cynisk (enligt Christian). Får passa på att umgås med alla så mycket det bara går, tills dagen då jag flyttar. Sedan kan vi ju alltid mötas för lite skidåkning på någon alptopp en och annan helg!

Det är först när man sitter i ensamhet, lugn och ro som det sjunker in.

"Det känns nästan som om man vore 15 igen"

Ja, det får bli dagens citat. Tänk vad denna staden gör med ens själ!

Jag längtar något så ooooootroligt tills helgen, för jag tror och hoppas att den kommer bli något utöver det vanliga! Jag vill ha helg NUUUUUU! Det spritter i hela min kropp när jag tänker på att det snart är helg, snart, snart snart. Hoppas hoppas.


I kväll var jag med Jenni och Henrik på Landesmuseum, drack öl och kollade fotboll. Kanske blev det någon (eller flera) öl för mycket för att vara en vardag. Men, jag gymmade igår och idag, ska gymma torsdag och fredag, så jag känner att det är okej. lördag och söndag lär jag inte gymma!

Jag vill ha helg NU!

Fast först vill jag kolla facebook lite så man kan ana hur helgen blir :P

Som sagt.... 15 igen?!

Lite musikdags kanske? Har haft denna låten på hjärnan hela dagen:

Så va e på gång. Ledarna i världen dom vill vänta tills i mon.
Tror att man kan stänga av och bara starta om.
Men vi värderar livet så vi följer inte dom.
Så va e på gång, jag frågar, så va e på gång.
Tiden rinner ut men ingen samarbetar här.
Alla vill till toppen och vill göra karriär.
Vi vill ut i rymden men stjärnorna finns här. 

Yo, Hey,
Vill du se stjärnorna ta dig en titt omkring.
Vem e de som bestämmer om man blivit nånting.
Jakten på framgång och succé gör människan blind.
Livet är större än materiella ting.
Du har inget att bevisa för dom.
Bli aldrig nånsin en kopia av nån.
När dom vill visa deras väg, så kan du hälsa att vi följer inte med. 

Så va e på gång. Ledarna i världen dom vill vänta tills i mon.
Tror att man kan stänga av och bara starta om.
Men vi värderar livet så vi följer inte dom.
Så va e på gång, jag frågar, så va e på gång.
Tiden rinner ut men ingen samarbetar här.
Alla vill till toppen och vill göra karriär.
Vi vill ut i rymden men stjärnorna finns här. 

Världen är liten men klyftan är stor.
Ensamhället råder och tystnaden gror.
Så man känner en dystrare ton, ingen respekterar livet.
Ledarna dom kommer men dom går igen,
och någonstans förlorar människan mot snåljåpen.
Men då väljer du en mision som börjar gå mot den
Sluta leta efter toppen för du står på den. 

Så va e på gång. Ledarna i världen dom vill vänta tills i mon.
Tror att man kan stänga av och bara starta om.
Men vi värderar livet så vi följer inte dom.
Så va e på gång, jag frågar, så va e på gång.
Tiden rinner ut men ingen samarbetar här.
Alla vill till toppen och vill göra karriär.
Vi vill ut i rymden men stjärnorna finns här. 

Allt du äger är ingenting värt,
om du inte väljer vad du har kärt.
Och ditt hus är aldrig nåt hem,
utan kärlek är du alltid tomhänt.
Allt du äger är ingenting värt,
om du inte väljer vad du har kärt.
Och ditt hus är aldrig nåt hem,
du är alltid tomhänt. 

Så va e på gång.

Tänk er för vad ni gör med era liv. En dag kan man vakna man upp och det är försent att göra det man verkligen ville. Själv ska jag till hong Kong om en vecka lite drygt, sedan blir det New York i Juli. Jag lever för fullt.

Snart, snart så får jag träffa Gabriel igen. Om tre veckor och tre dagar.




Det ska bli så skönt att få träffa honom igen, om än bara för ett par dagar. Jag kan ju alltid trösta mig med att jag vet att han strax därpå kommer till mig här i Zürich. Det är inte helt lätt att vara ifrån varandra, men jag tycker att jag och Gabriel klarar det bra. Jag tror att vi båda drivs av drömmarna om framtiden.

Vi vet, eller i alla fall jag vet, att om jag inte hade gett mig ut på äventyr själv, och bara följt i hans kölvatten, hade jag tröttnat och fått panik, känt mig instäng och troligen dratt hem till Sverige och stannat där, eller stuckit till USA som au pair. Och så som det ser ut nu vill han inte flytta till Sverige, inte i år, inte nästa år och inte året därpå. Han ser sin framtid i Frankrike. Och om vi ska kunna bygga denna framtid tillsammans krävs det att även jag gör något jag tycker är kul, samtidigt som han satsar på sin karriär. Hade jag stannat i Frankrike hade det förstört vårt förhållande, han hade inte haft tid till mig ändå. Inte om han ska kunna satsa på karriären alltså. Och det tycker jag absolut att han ska, det han jobbar med nu är det han älskar, det är en passion för honom. Det tryggar ju även våran framtid om åtminstone en av oss har en utbildning. Dessutom tjänar vi båda två bra nu, och kan lätt lägga undan mycket pengar, ihop. Lätt mer än en vanlig Svensk medel-löns inkomst i månaden. Ja, fördelarna med detta leverne är många, nackdelarna är få, men tunga.

Till mina systrar, Camilla och Pamela:



This is my life med Kim Larsen, en av de bästa låtarna genom tiderna!

Fick en kommentar om mitt förra inlägg av en kompis, en kommentar som fick mig att tänka på att jag inte alls har förklarat hur jag och Gabriel ser på det här med jobb i olika länder och att dela livet med leva i sär. Så jag kan ju passa på att göra det!

Så här löd kommentaren:

"Visst är det så att livet blir precis vad man gör det till. Man kan välja att älta allt dag ut och dag in, tycka synd om sig själv eller så kan man välja att njuta, se positivt på saker och ting och förverkliga sina drömma.

Sedan handlar det om att välja sina val också, prioritera. Jag skulle aldrig välja ett jobb framför en vardag med Viktor. Vi dela allt och sedan får allt annat lösa sig på vägen. Men visst beundrar jag dig som vågar välja att sakna Gabriel."


Yes, håller fullständigt med om första stycket! Utan tvekan! Men andra... Ordvalet prioritera fick mig att inte riktigt förstå meningen. Alltså, tror folk att jag bortprioriterar Gabriel kanske? Jag vet inte, men det är änna så jag uppfattar stycket. Den tanken har inte slagit mig innan, att folk kanske tror att det är så.

 Jag ser inte mitt val att flytta långt ifrån Gabriel som ett val att inte prioritera honom. Jag ser det som ett val att göra något i livet jag alltid drömt om, och alltid kommer drömma om, om jag inte utför det. När Gabriel i augusti förra året fick erbjudandet om att flytta ifrån mig i Sverige, till båten i Monaco stöttade jag honom till 100% för jag visste att båtjobb är en av hans livsdrömmar. Han älskar att jobba på båtar, det är en passion han har. Jag har sett hur hans ögon tindrat varje gång vi kommit i närheten av en båt i Sverige. Jag kunde se längtan i hans blick. Det handlade inte om att han inte ville dela sitt liv med mig, för det vet jag att han vill. Det handlar om vem han är, vad han älskar i livet och vad som gör honom lycklig. Jag vet att jag gör honom lycklig, att han skulle kunna leva utan sina andra passioner i livet, om han har mig vid sin sida. Men jag tror inte hans liv skulle vara fulländat. Nu stöttar han mig till 100%, han verkar nästan vara mer exalterad än jag till och med, inför detta jobb och denna flytt. Och det tror jag är för han ser hur lycklig detta gör mig, och eftersom han älskar mig så innerligt, finns det inget som gör honom gladare än att se mig glad.

Jag ser inte detta som om att jag väljer ett jobb framför en vardag med Gabriel. Jag ser detta som en extremt god chans att bygga upp min och Gabriels dröm-framtid. Vi bygger upp vårat liv ihop genom att låta varandra satsa på sina drömmar just nu, så vi kan leva ut dem, och sedan en dag bestämma hur våran framtid ska bli. Vi tänker inte nöja oss med att ha ett liv där vi kanske har ett lagom hus, med lagom bra jobb, lagom bra lön, i ett lagom tryggt samhälle med en lagom relation till varandra. Det är inte vi. Vi vill försöka skapa oss en framtid ihop. Inte nöja oss med vad som idag är oss givet.

Vi båda är väldigt driftiga människor som inte nöjer oss med det som tilldelas oss här i livet. Vi försöker istället skapa våra liv. Carpe diem är inget för mig. Varför nöja sig med det som kommer utav dagen, när man kan Crea diem. Skapa sin egen dag. Om du får ett frö, varför nöja dig med att det är ett frö, när du kan plantera det och låta det växa tillsig till något stort, och kanske väldigt vackert?!

Jag råkar ha turen att jag hittat en kille som delar dessa drömmar och visioner med mig. Jag förstår inte uttrycket "vågar välja att sakna" heller. Vad är det att inte våga? Vad kan vara farligt med att sakna någon? Det finns inget som får en att inse hur mycket en person verkligen betyder för en, som när man är i från denne. Inget. Det kan vara svårt för de som aldrig testat att förstå, men så tror jag stenhårt att det är. Du saknar inte kon förens båset är tomt. Detta bygger givetvis på att man har en relation som båda känner sig helt trygga i, en relation med full tillit. Men om man inte litar på varandra till fullo kan det nog tära mer på en relation än det bygger upp den, att vara ifrån varandra. Men jag tror inte på det där med att kväva din andra hälft. Jag tror man måste låta varandra ha en viss frihet. Inte bara en viss, utan en ganska stor frihet, en stor frihet med vissa gränser. "Love is like a butterfly, hold it too tight, and it'll crush. Too loose and it'll fly."

Tänk er vilka möjligheter som öppnar sig för mig och Gabriel nu! För pengar är verkligen något som skapar möjligheter i livet, sorgligt men sant. När vi har dessa jobb, när jag börjat på mitt och när hans prövotid är slut (december) kommer vi tillsammans ha en så bra inkomst efter skatt (Gabriel är skattebefriad, jag kommer skatta) att vi lätt kan lägga undan mer än någon av er tror. Lätt. Och tänk då vilken bra grund det blir för den dag då vi eventuellt får för oss att "stadga oss" och skaffa ett permanent hem någonstans på jorden. Eller så kan vi välja att båda utbilda oss till något och leva på våra besparingar under studietiden, istället för att ta studielån. Detta är vårat sätt att bygga en framtid ihop. Att låta varandra leva ut sina drömmar, samtidigt som vi kommer tjäna mycket mer pengar än vi någonsin hade kunnat göra outbildade i Sverige.

Detta är alltså så jag ser på det hela. Jag respekterar fullt och helt de som inte alls delar min syn på livet. De som väljer att ha ett "fredagsmys-liv". Men. Det är inget för mig, jag skulle aldrig ha varit lycklig om det var så jag levde mitt liv just nu. Är ni lyckliga av att ha det så är det ju toppen för er, och då borde ni ju också leva så. Jag kan faktisk inte ens förstå hur folk kan bli lyckliga av ett sådan liv. Det måste jag erkänna. Jag kan inte förstå det, inte sätta mig in i hur de resonerar. Men jag respekterar det. Och det är det viktiga. Vi behöver aldrig förstå varför andra är som de är, så länge vi respekterar dem.



(Nu menar jag inte att jag tror att hon som kommenterade inte respekterar mitt liv eller så, inte alls. Det är bara så att jag vill ge er en förklaring om hur jag ser på allt detta, för det var inte förens hon kommenterade som jag insåg att många nog kan ha svårt att förstå hur jag kan vilja ha ett liv som detta. Det är nog många som inte kan sätta sig in i över huvudtaget hur jag tänker. Hon fick mig helt enkelt att inse att det nog kan te sig overkligt för många att leva så som jag och Gabriel gör. Jag vet att denna tjejen verkligen lever sitt dröm liv, för hon lever det liv hon pratade om redan när vi var små. Och detta beundrar och respekterar jag henne för. Att vi har helt, totalt olika syn på livet spelar ingen roll. Jag beundrar alla som lever ut sina drömmar, oavsett om de skiljer sig ljusår från mina eller inte.

Tänkte lägga upp en bild eller ja, två, på mina tjejer!


Svea är en sådan katt som man INTE får hålla fast, man ska helst inte lyfta henne alls. Men hon sitter gärna bredvid en, och kommer gärna till ens knä. Men det måste ske självmant!


Världens finaste kisse, som jag saknar väldigt ofta. Det händer nästan varje gång jag är ensam en kväll att jag kommer och tänka på min lilla tös. Vi har spenderat många kvällar ihop i soffan i Västerlanda. Då var hennes syster också med, men hon är försvunnen sedan i somras.

Jag har precis målat mina naglar rosa, riktigt barbie rosa till och med. Detta fick mig osökt (som Peter Harrysson skulle ha sagt) att tänka på min barndom och hur rosa var min favorit färg. egentligen mest för att lila var min lillasysters favorit färg. Inte för att jag tyckte rosa var finast. Jag ville helt enkelt inte vara som henne och valde vad jag tror alla små töser tycker är lilas motsvarighet - rosa. Lustigt det där med syskon. När vi växte upp bråkade vi ofta och mycket. Men vi blev vänner lika fort igen, och hade väldigt roligt ihop. Hela min uppväxt lekte jag sida vid sida med mina två småsyskon. Då skulle jag aldrig erkänt att de var mina bästa vänner, eller att jag älskade dem. Men de var mina bästa vänner. De är mina bästa vänner.

En låt som får mig att tänka på barndommen och uppväxten "på landet" i Sverige

"Låt barnen dansa som änglar kring lönn och alm. Leka "titt ut" mellan blommande grenar"




Pamela och jag i somras, bruna och blonda!


Varje dag åt vi frukost ihop. Vi åkte med mamma och pappa och handlade ihop. Vi åt middag ihop. Vi åkte till öppnaförskolan ihop. Vi gick på kyrkans barntimmar (nej, vi är inte troende, det var bara ett sätt att aktivera oss lite antar jag) ihop. Vi byggde med lego ihop. Vi lekte mer barbies ihop. Vi lekte ute i alla bäckar med små kinderäggs figurer ihop. Vi lekte i alla våra kojor ihop, och de var inte få, vi bodde på en ganska stor tomt med väldigt varierad terräng (paradiset för barn). Vi cyklade ihop. Vi spelade fotboll uppe vid Sanna skolan ihop. Vi åt kvällsmat ihop. Kollade på barnprogrammen ihop. Gick och la oss samtidigt, och jag och lillsyrran delade rum i många år (trots att det fanns rum nog åt oss 5 barn att ha ett var). Ja ni fattar vart jag vill komma va? Vi har fanimig gjort allt tillsammans. Från 1988 (då min syster föddes) till 2002 drog vi med varandra på allt, och var alltid tillsammans.


Camilla lillasyrran, Pamela storasyrran och Tompa lillebror, hemma hos mig och Gabriel

Även om vi lekte med de andra barnen runtomkring där vi bodde så drog vi med varandra. Och fan vad kul vi har haft! Jag vill minnas att vi sällan satt inne och tittade på tv, utan mest lekte. Barn med fantasi. I början på 2002 flyttade vi, och hamnade i maj samma år på Göta. Då började vi umgås mindre och mindre, roade oss med andra barn istället. Helt naturligt blev det att brorsan och vi två systrar höll oss till detta, han är ju kille och vi är tjejer. Men jag och Camilla hade alltid någon vän gemensam och umgicks alltid lite på något hörn. Tills... Ja, när då? Tills 2005 ungefär skulle jag tro. Då var det heltid igen, så att säga. Sedan 2005 har vi bara umgåtts mer och mer igen, och så tror jag det lär förbli.


Jag och lillebror på hans student. Bilden togs tre år efter att jag tog studenten i samma skola, samma linje.


En inte alls ny bild på mig och Camilla... Kan vara från 2006

Efter vi klättrat över 20 strecket började vi även umgås mer vardagligt med vår näst äldsta syster, som är 6 år äldre än mig. Innan var åldersskillnaden mer markant, men när man väl kommer över en viss ålder, runt gymnasiets slut, så blir man mer lika generellt sett. Så nu är vi tre tighta systrar. Väldigt tighta. Och jag tror det kommer förbli så föralltid. Vi är även tighta med vår lillebror, men umgås inte med honom på samma sätt, vilket jag tror är helt naturligt.


Jag och lillebror, kanske 04 eller 05. Söta som få!

Nåväl, kontentan av det hela är att jag har en åsikt hurvida man väljer att få ett barn eller flera. Åh Nej, nu ska hon tycka och tänka igen säger säkert vissa. Varsågoda, sådan är jag! Jag tycker det är väldigt synd om de barn som växer upp som ensam barn. Jag anser att om man vill ha barn, får man vara beredd på att ha minst två. Jag tycker det borde vara alla barns rättighet att få ett syskon, för det finns fan inget bättre i livet än syskon. Det finns inget mer värdefullt, och det finns ingen som någonsin kan komma en lika nära som ett syskon som man växer upp med. Men alla har rätt att tycka vad de vill, så vissa tycker säkert det är bra med ensambarn. Men jag kan bara säga som så att jag tycker man missar det finaste som finns i livet om man blir tvungen att växa upp utan syskon.


Camilla, Pamela och jag i somras


Jag och Pamela på nyårsafton 08/09. Jag var sjuk och mådde verkligen inte bra, men nyår ska man fira!

FRÖÖÖÖLUUUNDAA!!!!!!!!!

Kärlek i massor och Frölunda sopade isen med Fbk så det skrek om det!!!!!! 6-1 Det är kärlek det!!!

Du är det finaste jag vet,
Du är det dyraste i världen.
du är som stjärnorna, som vindarna, som vågorna, som
fåglarna, som blommorna på marken.
Du är min ledstjärna och vän,
du är min tro, mitt hopp, min kärlek.
Du är mitt blod, och mina lungor, mina ögon, mina skuldror,
mina händer och mitt hjärta.


Friheten är ditt vackra namn,
vänskapen är din stolta moder,
rättvisan är din broder, friden är din syster,
kampen är din fader framtiden ditt ansvar.
Ja du är det finaste jag vet,
du är det dyraste i världen.
du är som, stjärnorna som, vindarna som, vågorna som,
fåglarna som, blommorna på marken.