Packar upp väskan från St Moritz samtidigt som jag packar väskan inför Nice. Jo jag tackar, mitt liv blev inte mer stillasittande bara för att jag fick ett fast jobb. Igår St Moritz, idag Zürich, i morgon Nice. Sedan blir det i och försig lugnt ett tag, kommer nog stanna i Zürich tills maj, då det bär av till Hongkong. Här i Zürich verkar våren vara i antågan. Det är 10+ ute trots att det är många timmarsedan som mörkret föll. Hoppas det är ännu varmare i Nice. Jag älskar snön, men nu när jag väl är här nere "ins Unterland" vill jag ha vår!

Idag var det otroligt varmt där solen stod på! Jag satt i jeans och en vanlig tjock tröja, utan skor, och läste på terrassen i eftermiddags. Mr K kom ut en sväng och sa att "nu är allt våren på väg", och jag kan inte annat än hålla med. En ganska skarp kontrast till alla snö. Jag och M åkte på en såndär gummiring förut, och satan vilken bra motion det var att försöka pulsa sig upp för backen sedan!

Folk verkar ha blivit tokiga hemma i Sverige, och fått för sig att vi aldrig haft snö i det avlånga landet förut. Många klagar ideligen. men fan, skärp er! Vill ni hellre ha regn och slask? Jävla Svenssons som aldrig är nöjda. Aldrig. Tidigare år har alla klagar och längtat efter en vit vinter, nu när ni fått en ljuder klagosångerna ännu högre. Suck.


På promenad i St Moritz


Och många försöker få det att låta som om det är mer snö än det någonsin varit, och hänvisar till att det på vissa platser är drivor som når kanske två meter. Men vet ni vad, jag minns klart och tydligt att det lätt kunde bli enormt höga snödrivor längs vägar och åkerkanter när jag var liten. Jag och mina småsyskon brukade ta oss upp mot åkrarna och kräva stora hyddor i snön. Visst har vi inte så mycket snö lika ofta i Sverige nuförtiden, men, det har hänt förr, och kan hända när som.


Utsikten här är slående

Själv ska jag möta våren i Nice på fredag. Tills dess kommer jag njuta i fulla drag av snön här uppe.

Jag är usel som inte lägger upp bilder! Men. Befinner man sig i st moritz så har man så mycket bättre saker för sig, dessutom tror jag att det skulle ha tagit tid, internet här är inte det allra bästa. Blir ordning på kåken när jag kommer hem igen. Alltså den 7:e mars. Ska dock hem en snabbis och packa om väskorna nästa fredag, för att sedan sätta mig på flyget till Nice.

Idag gjorde jag och A (hon gjorde huvudet, jag resten) en gigantisk snögubbe. Den blev gigantisk av den enkla anledning att när jag väl började rulla grundbollen hade jag en bestämd plats den skulle stå på, och när jag väl hunnit dit var bollen enorm. Det är inte så lätt som det låter, att rulla snöbollar här uppe. eftersom jag sjunker ner till midjan för varje steg jag tar där det inte är skottat, så får man åla sig fram bakom bollen.

Jag och A har dessutom gjort mitt livs största snökoja. Den blev riktigt tjusig dessutom. Snö är ju en vara det finns i rikliga mängder av här, kan man lugnt säga. Kul att temperaturen steg lite idag så det blev kramsnö. Det har dessutom vräkt ner hela dagen, och bara från klockan tio till två idag hade det kommit en decimeter.

Fick precis en feting knut i magen efter att ha läst ett mail. Suck. Ja ja, tur att man är hungrig som en varg, så man slipper vara lika medveten om andra känslor som snurrar runt i kroppen. Verkligen bra att passa på att försöka gå ner i vikt nu, så man har något att skingra tankar och känslor med. Funderar nästan på att byta mobil numer, och ta bort alla internetsidor man kan bli kontaktad via, för jag äs sjukt trött på att få massa extremt dåliga besked via sms och mail.



Jag har i alla fall lärt mig en läxa. Något som jag egentligen redan visste, men som jag det senaste året eller halvåret, förnekat. Faktumet att man inte ska drömma om framtiden, inte se fram emot saker. För första gången i mitt liv hade jag en känsla av förväntan och drömmar inom mig nu, när man var 22. Mitt 23:e levnadsår påbörjades med att få en knäpp på näsan, som gör att jag lär vänta minst 22 år till innan jag drömmer om framtiden eller låter mig själv ha förväntningar igen. Om någonsin. Hur fan kunde jag vara så dum och gå ifrån alla mina principer om att aldrig hoppas och förvänta?

Ja ja, som sagt, nu vet jag bättre. Har redan ställt in mig på att Hongkongresan säkert inte ens kommer bli av, och om den nu blir det kommer det säkert vara ett helvet där. Lika så med New York. Är helt nollställd inför framtiden, så båda dessa resor som jag nästan såg fram emot, ger mig nu ingen längtan längre. Och nästa fredag? Fuck it.



Ja ja, jag lever för stunden och är lycklig i nuet. Kanske inte just nu, men jag har varit det hela 2009, och ett par år innan det. Och kommer väl hitta tillbaka dit på ett eller annat sätt. Med eller utan stöd.

När man inte har något positivt att säga, är det då man ska hålla käft eller? I så fall borde jag inte fortsätta skriva nu, men vet ni vad, jag har aldrig varit som alla andra och kommer heller aldrig bli. Så jag fortsätter.

Jag är i grund och botten en positiv människa, måhända väldigt cynisk, men jag ser på mitt eget liv som något väldigt bra, och är nöjd med mig själv och allt runtomkring mig. De gånger jag inte är nöjd frågar jag mig själv vad det tjänar till att vara missnöjd. Då brukar jag se allt positivt igen. Man kan vara lycklig och cynisk. Enligt mig är det faktiskt lättaste sättet att behålla sin lycka på, att vara just cynisk och inte så jäkla blåögd. Men men.

Just nu är jag inte positiv.
Jag känner mig helt jäkla slutkörd. Det kanske inte är konstigt, med tanke på hur jäkla intensivt jag jobbat sedan i slutet på december. Och allt annat runtomkring just nu. Dessutom har jag varit sjuk, och är på väg att bli sjuk igen. Jag är dessutom besviken på människor i min närhet, eller ja, en människa. Det känns som om denne glömt hela världen och släpper allt nu för...? Ja, för vad? För Göteborgs getto? Ja, ja. Jag kan ju hoppas på att nästa gång en nyhet ska förmedlas från detta håll, kommer lite mer personligt än via sms/facebook.

Och så känns det jobbigt att vara ifrån Gabriel nu. Men jag visste ju att perioder skulle bli så. Så det är ingen chock. Men men.

Att vakna med en väldigt påträngande huvudvärk hör inte till det vanliga för min del. Men jag antar att det kan vara stress, spänningar och oro som släpper lite nu, och tar ut sin rätt på mitt fysiska välmående. Den promenad som jag tog igår kanske var lite väl mastig dessutom. Jag gick både fram och tillbaka till St Moritz Dorf härifrån Alp Suvretta, en promenad som man ca 1km från huset här beräknar ska ta 40 minuter, till St M Dorf, alltså i nedförsbacke hela vägen. Jag klockade inte ditvägen, men hem tog det mig 35 minuter. Uppför.

En promenad som nerför ska ta 40 minuter blev 35 minuter uppför för mig, dessutom så går jag ju en kilometer längre än till skylten med angivna tider. Så ja, jag knatade på rätt bra. Och icke glömmas skall att jag gick runt inne i byn (dorf betyder just by) hela eftermiddagen och tog mig dessutom en sväng ner till St Moritz Bad.

Fan vad duktig man är! Ibland behövs en väckarklocka, min har ringt och nu jävlar ska jag klara det här. Beachen 2010 here I come! Vill ju inte se ut som en säl på Hongkongs och the Hamptons stränder!

Förvirrad. Minst sagt. Förvirrad men glad.

Hur som så känns det som om jag kommer kunna gå ner i vikt. Jag rör på mig som fan och jag äter inte onyttigt alls. Önska mig lyckatill!

Undra när jag senast hade så här mycket att göra egentligen? Det är nästan så att jag inte hinner tänka längre! Vilket jag i och försig inte har något emot, inte alls. Idag har jag skickat barnen till skolan, varit på tyskan, fikat med Janina, shoppat med Janina, hämtat och lämnat barn på diverse aktiviteter, packat inför St Moritz, tvättat, diskat, städat, bokat biljett till Nice. Andats? Nej, varför ska jag göra det?! Igår var det årets School play, och barnen var verkligen jätte duktiga. Lilla A här hade en av huvudrollerna, och gud vad söt hon var!

Nej, nu har jag inte ork att skriva mer.

Har förresten fått värsta grymma nyheten, fick den i morse! Var verkligen en bra början på dagen.

Jag kommer få ledigt lite tidigare än jag trodde. Istället för att få ledigt från och med måndagen den 1:e mars får jag ledigt på morgonen fredagen den 26:e februari! Detta innebär att jag får en hel extra helg med Gabriel! Jag älskar verkligen mitt jobb, och när jag får små "presenter" som denna förstärks den känslan ganska rejält vill jag lova! Mrs LK har dessutom sagt att hon gladeligen står för flygbiljetten då Gabriel kommer och hälsar på, som en liten gåva till oss. Snacka om att man känner sig bortskämd! Men jag antar att de förstår att för att jag ska trivas så måste jag ju må bra på alla plan, och Gabriel är ju en av de största delarna i mitt liv. Så i det långa loppet gynnar det ju familjen LK om jag och Gabriel har det bra!

Fan, vilket år jag har framför mig!

12 - 26 Februari, St Moritz.

26 Februari - 7 Mars, Nice.

2 veckor i Maj - Hongkong.

5 veckor i sommar (juli-aug) - New York (The Hamptons för att vara exakt)

Varför sitta i kalla, regniga Sverige och uggla bort sin ungdom med en medelmåttig lägenhet med ett medelmåttigt jobb med en medelmåttig vardag när man kan slänga sig ut i världen med öppna armar och berika sitt liv med upplevelser man aldrig hade kunnat i Sverige!?

Nej, det är inget fel på medelmåtta. Inte alls. Det är bara så att jag vill få ut mer av den tid jag är tilldelad här på jorden än att alltid nöja mig med vad som är mig serverat. Trampa på redan upptrampade stigar. Det är bara inte min stil, men jag fördömmer inte de som väljer det livet. Jag antar att de flesta människor är vanedjur och mår bäst om de lever i ett hyfsat "inrutat" liv, och ja, alla borde ju leva sitt liv så som det bäst passar dem.



Vill ni veta en väldigt bra sak med Schweiz?! Skatterna är avsevärt lägre än i Sverige. Vilket ni säkert redan vet. Men sen så är det inte lika lätt att få leva på Soc här heller, som det är hemma i Sverige. Det är däremot något jag stör mig på, folk som lever på andra utan att verkligen ge sitt yttersta för att klara sig själva. Blodiglar. Sedan finns det ju de som verkligen behöver hjälp, vilka givetvis så ska få. Men jag tror att de är minoriteten av dem som går på Soc som verkligen borde göra det. Jag hade en gång en vän (ej längre vänner) som verkligen satt djupt i skiten innan hon tillsist gick till Soc. Jag tycker det är bra, när man väntar, och försöker in i det sista, och inte bara springer dit med en gång.

Idag när jag stod på crosstrainern och precis tänkte ge upp och kliva ner kom en låt jag verkligen diggar, så det var bara till att stanna kvar och svettas lite till.



Verkligen bra med inbyggd TV i alla crosstrainers/spinning cyklar/löpband och diverse maskiner. Dessutom finns uttag för hörlurar, så man slipper höra en salig röra av kanaler. För det är ett brett utbud med kanaler. Många tyska givetvis, även engelska och franska. Men jag är trogen till MTV. Dock är det tysk MTV, men det gör inget, man får vidga sina vyer ser ni. Jag har just upptäckt att jag av någon knäpp anledning gillar en tysk rap låt, som egentligen låter ganska... Ja? Inte min stil men.

Kalla mig galen eller vad ni vill, men av någon anledning gillar jag denna låten:



Jag har ingen aning om vad som flugit i mig. Kanske är det att den är så skön att gymma till? Eller köra bil till? Tyvärr kan jag inte hitta någon version som har samma tempo som den de sänder på MTV/radion. Den är bättre än denna. Bara så ni vet så sjunger han "händerna i byxfickorna" lite då och då...?

Ska vi avsluta med en riktigt smörsång, men som jag inte kan låtabli att sjunga med i när jag rullar fram på Zürich många och långa gator? Ännu en låt helt utanför min smak, men den fastnar. Vad har hänt med min musiksmak???? Nej, ingenting tror jag, jag har alltid varit ganska öppen för olika stilar. Det beror oftast på vilken situation jag är i, eller vilket skede i livet jag är i, vilken musik jag lyssnar på. Sen gillar jag att anamma musik från olika länder, så som Frankrike och nu Tyskland, då det blir lite mer variation än all den där Sony/BMG styrda musiken som rullar på radion hemma i Sverige.

Vad säger ni, suger alla tre låtarna eller får någon godkänt?

Nyss hemkommen från gymmet kan jag inte annat än konstatera att jag har tillbringat söndagseftermiddagen på bästa tänkbara sätt. Svettandes! Hoppas det ger resultat i framtiden! Känns verkligen trist att vi ska åka till St Moritz i två veckor, med tanke på hur bra jag har kommit igång med gymmet! Där kan ajg ju inte gymma. Men förhoppningsvis åka lite skidor i alla fall.

Sedan blir det Nice veckan precis efter det, då lär det inte heller bli mycket till gymmande. Men jag kan ju alltid ta långa promenader längs rivieran ihop med Gabriel, så det är värt att vara borta den veckan, utan tvekan.

Tre veckors frånvaro från gymmet alltså. Inte bra! Sedan två till i maj när vi drar till Hongkong. Ja, men det lär ju vara värt det även den gången!

Snart, snart så får jag träffa Gabriel igen. Om tre veckor och tre dagar.




Det ska bli så skönt att få träffa honom igen, om än bara för ett par dagar. Jag kan ju alltid trösta mig med att jag vet att han strax därpå kommer till mig här i Zürich. Det är inte helt lätt att vara ifrån varandra, men jag tycker att jag och Gabriel klarar det bra. Jag tror att vi båda drivs av drömmarna om framtiden.

Vi vet, eller i alla fall jag vet, att om jag inte hade gett mig ut på äventyr själv, och bara följt i hans kölvatten, hade jag tröttnat och fått panik, känt mig instäng och troligen dratt hem till Sverige och stannat där, eller stuckit till USA som au pair. Och så som det ser ut nu vill han inte flytta till Sverige, inte i år, inte nästa år och inte året därpå. Han ser sin framtid i Frankrike. Och om vi ska kunna bygga denna framtid tillsammans krävs det att även jag gör något jag tycker är kul, samtidigt som han satsar på sin karriär. Hade jag stannat i Frankrike hade det förstört vårt förhållande, han hade inte haft tid till mig ändå. Inte om han ska kunna satsa på karriären alltså. Och det tycker jag absolut att han ska, det han jobbar med nu är det han älskar, det är en passion för honom. Det tryggar ju även våran framtid om åtminstone en av oss har en utbildning. Dessutom tjänar vi båda två bra nu, och kan lätt lägga undan mycket pengar, ihop. Lätt mer än en vanlig Svensk medel-löns inkomst i månaden. Ja, fördelarna med detta leverne är många, nackdelarna är få, men tunga.

Med våren kommer vårväder. Igår var det +11c och strålande sol, idag är det runt +7c och regn. Men jag klagar inte, nej då! Jag njuter av regnet och tycker det är riktigt mysigt att sitta och lyssna på dropparna som faller på mitt fönsterbleck. regn är inget jag fått för mycket av det senaste halvåret, med tanke på att jag inte varit mycket alls i Sverige.


Taget från min ytterdörr förra helgen.

Nu råder lugnet här hemma, men om bara trekvart ska jag bege mig till barnens skola och hämta upp M. A ska med en kompis hem och leka, så henne hämtar jag runt sex-tiden. I morgon ska A på kalas dessutom, så jag och M ska roa oss utan henne. Vi ska bland annat baka pizza! Nästa vecka vid den här tiden är vi alla på väg till St Moritz och bergen och snön igen. Ska bli kul. Hoppas jag. Det känns lite mer instängt där eftersom jag inte har en egen lägenhet där utan bara ett eget rum. Men det är bara två veckor det rör sig om, inte så farligt! sedan blir det en vecka i nice direkt efter det för min del. I april ska vi inte åka någonstans alls, och i maj bär det av till Hongkong.

Vid denhär tiden för åtta årsedan var hela mitt liv uppochner. Inget var sig längre likt, och skulle så heller aldrig bli. Både på gott och ont - mest gott dock. Det som var ont var väl att man plötsligt stod utan allt som var en symbol för vem man var, och för hela ens uppväxt. Men annars så var det nog bara gott. Ett nytt liv, en nystart. Jag förändrades verkligen som person, och när jag väl kom tillbaka till Lilla Edet och Fuxernaskolan märktes det nog.

4 Februari 2002 - 4 Februari 2010. 8 àr av lycka och frihet. Det är 8 àrsedan mitt förra liv avslutades, och det nya började.

För àtta àrsedan vid den här tiden var jag nervös. Mycket nervös. Nàgor stort var pà gàng. Nàgot som blev väldigt bra och lycakt - mitt nya liv. Pernilla vol 2.

Ibland fattar jag inte hur fan folk är funtade.


12-årig matador i tjurattack

Kan man ens tycka lite synd om aset till ungdjävel? Synd att fanskapet inte stångades till döds, det är vad han förtjänar. Han och alla hans jämlikar som utför denna makabra lek, och även alla dess åskådare. I mina ögon är de människorna (kan de verkligen vara människor i själen, det de utför är ju inte humant!?) inte värda någonting. Inget. De är monster, och förtjänar att själva plågas till döds. Jävla as.

Trött. Trött är ordet. Eller utmattad? Nej, trött! Jag la mig för sent igår igen, idag skall icke misstaget göras om. Men jag orkade med gymmet idag igen i alla fall, det är huvudsaken. Och att jag gör mitt jobb bra! Och det gör jag!