Jag har precis målat mina naglar rosa, riktigt barbie rosa till och med. Detta fick mig osökt (som Peter Harrysson skulle ha sagt) att tänka på min barndom och hur rosa var min favorit färg. egentligen mest för att lila var min lillasysters favorit färg. Inte för att jag tyckte rosa var finast. Jag ville helt enkelt inte vara som henne och valde vad jag tror alla små töser tycker är lilas motsvarighet - rosa. Lustigt det där med syskon. När vi växte upp bråkade vi ofta och mycket. Men vi blev vänner lika fort igen, och hade väldigt roligt ihop. Hela min uppväxt lekte jag sida vid sida med mina två småsyskon. Då skulle jag aldrig erkänt att de var mina bästa vänner, eller att jag älskade dem. Men de var mina bästa vänner. De är mina bästa vänner.

En låt som får mig att tänka på barndommen och uppväxten "på landet" i Sverige

"Låt barnen dansa som änglar kring lönn och alm. Leka "titt ut" mellan blommande grenar"




Pamela och jag i somras, bruna och blonda!


Varje dag åt vi frukost ihop. Vi åkte med mamma och pappa och handlade ihop. Vi åt middag ihop. Vi åkte till öppnaförskolan ihop. Vi gick på kyrkans barntimmar (nej, vi är inte troende, det var bara ett sätt att aktivera oss lite antar jag) ihop. Vi byggde med lego ihop. Vi lekte mer barbies ihop. Vi lekte ute i alla bäckar med små kinderäggs figurer ihop. Vi lekte i alla våra kojor ihop, och de var inte få, vi bodde på en ganska stor tomt med väldigt varierad terräng (paradiset för barn). Vi cyklade ihop. Vi spelade fotboll uppe vid Sanna skolan ihop. Vi åt kvällsmat ihop. Kollade på barnprogrammen ihop. Gick och la oss samtidigt, och jag och lillsyrran delade rum i många år (trots att det fanns rum nog åt oss 5 barn att ha ett var). Ja ni fattar vart jag vill komma va? Vi har fanimig gjort allt tillsammans. Från 1988 (då min syster föddes) till 2002 drog vi med varandra på allt, och var alltid tillsammans.


Camilla lillasyrran, Pamela storasyrran och Tompa lillebror, hemma hos mig och Gabriel

Även om vi lekte med de andra barnen runtomkring där vi bodde så drog vi med varandra. Och fan vad kul vi har haft! Jag vill minnas att vi sällan satt inne och tittade på tv, utan mest lekte. Barn med fantasi. I början på 2002 flyttade vi, och hamnade i maj samma år på Göta. Då började vi umgås mindre och mindre, roade oss med andra barn istället. Helt naturligt blev det att brorsan och vi två systrar höll oss till detta, han är ju kille och vi är tjejer. Men jag och Camilla hade alltid någon vän gemensam och umgicks alltid lite på något hörn. Tills... Ja, när då? Tills 2005 ungefär skulle jag tro. Då var det heltid igen, så att säga. Sedan 2005 har vi bara umgåtts mer och mer igen, och så tror jag det lär förbli.


Jag och lillebror på hans student. Bilden togs tre år efter att jag tog studenten i samma skola, samma linje.


En inte alls ny bild på mig och Camilla... Kan vara från 2006

Efter vi klättrat över 20 strecket började vi även umgås mer vardagligt med vår näst äldsta syster, som är 6 år äldre än mig. Innan var åldersskillnaden mer markant, men när man väl kommer över en viss ålder, runt gymnasiets slut, så blir man mer lika generellt sett. Så nu är vi tre tighta systrar. Väldigt tighta. Och jag tror det kommer förbli så föralltid. Vi är även tighta med vår lillebror, men umgås inte med honom på samma sätt, vilket jag tror är helt naturligt.


Jag och lillebror, kanske 04 eller 05. Söta som få!

Nåväl, kontentan av det hela är att jag har en åsikt hurvida man väljer att få ett barn eller flera. Åh Nej, nu ska hon tycka och tänka igen säger säkert vissa. Varsågoda, sådan är jag! Jag tycker det är väldigt synd om de barn som växer upp som ensam barn. Jag anser att om man vill ha barn, får man vara beredd på att ha minst två. Jag tycker det borde vara alla barns rättighet att få ett syskon, för det finns fan inget bättre i livet än syskon. Det finns inget mer värdefullt, och det finns ingen som någonsin kan komma en lika nära som ett syskon som man växer upp med. Men alla har rätt att tycka vad de vill, så vissa tycker säkert det är bra med ensambarn. Men jag kan bara säga som så att jag tycker man missar det finaste som finns i livet om man blir tvungen att växa upp utan syskon.


Camilla, Pamela och jag i somras


Jag och Pamela på nyårsafton 08/09. Jag var sjuk och mådde verkligen inte bra, men nyår ska man fira!