Att bo här är så jäkla skönt! Jag njuter av det i fulla drag. Solen, folket, attityden, miljön, ja hela kittet. Vem hade inte velat tillbrinag en hel sommar på Rivieran liksom? Men jag måste faktiskt säga att jag nog hellre hade varit hemma som det ser ut nu. För jag är ensam. Väldigt, väldigt ensam. Och idag berättade Gabriel att de troligen ska ut med båten väldigt mycket nu. De ska till bland annat Venedig, Corsika, Sardinien, kanske Kroatien. Sen ska de säkert ligga i Cannes en hel del. Och då kommer inte vi träffas en sekund. Vi trodde ju att de skulle ligga lite mer i Monaco, men icke.

Och eftersom jag hittils bara fått "båt-vänner", allstå folk som jobbar på båtar, så är det ungefär så alla jag känner här nere kommer ha det i sommar. Tanken var ju att jag också skulle fått ett båtjobb, men i och med den ekonomiska krisen är konkurrensen sjukt hård i år. Folk som har flera års vana på nackem får inte jobb, så då kan ni ju tänka er chanserna för att jag skulle fått ett båt-jobb. Det ser ut osm om det enda vi kan göra är att rida ut den här kris-vågen och hoppas på bättre tider.

Men tills dess då? Ska jag sitta här helt ensam hela sommaren? Det är faktiskt ganska långtråkigt att gå ner och lägga sig på den kilometerlånga stranden helt ensam varje gång. Ta ett dopp ensam. Ta en promenad ensam. Vakna ensam. Diska ensam. Städa ensam. Äta ensam. Se på film ensam. Det har hänt att det gått dagar då jag på kvällen kommer på att jag inte sagt ett enda ord. För vem ska jag prata med? Som tur är så är folk mycket öppnatre och trevligare här, så man får ofta ett vänligt ord i matkön eller på bussen.

Jag är ensam.