Snart, snart så får jag träffa Gabriel igen. Om tre veckor och tre dagar.




Det ska bli så skönt att få träffa honom igen, om än bara för ett par dagar. Jag kan ju alltid trösta mig med att jag vet att han strax därpå kommer till mig här i Zürich. Det är inte helt lätt att vara ifrån varandra, men jag tycker att jag och Gabriel klarar det bra. Jag tror att vi båda drivs av drömmarna om framtiden.

Vi vet, eller i alla fall jag vet, att om jag inte hade gett mig ut på äventyr själv, och bara följt i hans kölvatten, hade jag tröttnat och fått panik, känt mig instäng och troligen dratt hem till Sverige och stannat där, eller stuckit till USA som au pair. Och så som det ser ut nu vill han inte flytta till Sverige, inte i år, inte nästa år och inte året därpå. Han ser sin framtid i Frankrike. Och om vi ska kunna bygga denna framtid tillsammans krävs det att även jag gör något jag tycker är kul, samtidigt som han satsar på sin karriär. Hade jag stannat i Frankrike hade det förstört vårt förhållande, han hade inte haft tid till mig ändå. Inte om han ska kunna satsa på karriären alltså. Och det tycker jag absolut att han ska, det han jobbar med nu är det han älskar, det är en passion för honom. Det tryggar ju även våran framtid om åtminstone en av oss har en utbildning. Dessutom tjänar vi båda två bra nu, och kan lätt lägga undan mycket pengar, ihop. Lätt mer än en vanlig Svensk medel-löns inkomst i månaden. Ja, fördelarna med detta leverne är många, nackdelarna är få, men tunga.