Idag fick mitt självförtroende en rejäl boost. Jag har inte dåligt självförtroende, nej nej, men det kan ju boostas ändå.

Det var så här:

Denna dagen har varit lite tung rodd här i familjen LK's hus. Barnen har avrit otroligt trötta, och saknar sina föräldrar mer och mer för varje dag, det är inte konstigt alls. De börjar nog bli lite små sjuka också, för både jag och Dora har åkt på en rejäl förkylning med huvudvärk och hosta. Så det har varit mycket bråk mellan A och M. De har även varit väldigt trotsiga mot mig och deras mormor. A vägra tillexempel sätta upp håret i morse, trots att hon mycket väl vet att det måste göras. Det tog ungefär 20 minuter innan jag fått i hårbanden. Det var så mycket liv på dem i morse att jag var tvungen att köra dem med bilen till skolan för att hinna i tid. Och vi bor ca tre minuters gångväg från skolan, i en vuxen människas takt.

Så det har alltså varit en tung dag så att säga. Man har fått "skälla" och gnälla mer på dem än vanligt, och vi har haft många diskussioner och argumentationer (små barn, små problem, stora barn, stora problem).

Men så i alla fall.

Nu ikväll när jag precis hade gått in till mig, och stängt dörren, hör jag hur M och A går med mormor utanför, påväg ner till lekrummet. Då säger M helt ur det blå "mormor, du vet, Pernilla är en av de bättre nannysarna vi haft, hon är en av de bästa, hon är så bra mot oss".
Jag blev så glad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen nästan. Jag vet redan att både Mrs K och Mr K är väldigt nöjda med mig hittills, och att de känner att de som de säger "äntligen hittat någon som det känns bra med och som de känner att de kan lita på". Men när jag hörde M 9 år säga så, så var det liksom som att få guldmedalj. För jag är inte den som fjäskar för barnen, eller försöker vinna dem med godis och liknande, som jag vet att många nannys gör. Jag låter dem inte få som de vill om vi har menings skiljaktigheter om hur saker ska göras. Jag kämpar tills de lyder, även om det så kräver att jag är sträng mot dem och måste vara hård ibland. För jag vet att i längden mår vi alla bäst om jag gör så. De får respekt för mig, och inser att jag inte bara är en "kompis" som många nannys kör på att vara, utan att jag faktiskt är en vuxen människa som är där för att ta hand om dem och hjälpa dem, och finnas där för dem när de behöver mig.

Jag har varit lite rädd att jag kanske varit lite väl hård på min sak, men när jag hörde M säga så, så insåg jag att nej, jag är inte för hård. Jag är nog alldeles lagom. För annars hade de inte sagt sådana saker. Och det märker jag ju för övrigt också, som att de gärna kramas med mig och sådant. Men att få höra de där orden var liksom beviset!

Jag är stolt över mig själv!