När man inte har något positivt att säga, är det då man ska hålla käft eller? I så fall borde jag inte fortsätta skriva nu, men vet ni vad, jag har aldrig varit som alla andra och kommer heller aldrig bli. Så jag fortsätter.

Jag är i grund och botten en positiv människa, måhända väldigt cynisk, men jag ser på mitt eget liv som något väldigt bra, och är nöjd med mig själv och allt runtomkring mig. De gånger jag inte är nöjd frågar jag mig själv vad det tjänar till att vara missnöjd. Då brukar jag se allt positivt igen. Man kan vara lycklig och cynisk. Enligt mig är det faktiskt lättaste sättet att behålla sin lycka på, att vara just cynisk och inte så jäkla blåögd. Men men.

Just nu är jag inte positiv.
Jag känner mig helt jäkla slutkörd. Det kanske inte är konstigt, med tanke på hur jäkla intensivt jag jobbat sedan i slutet på december. Och allt annat runtomkring just nu. Dessutom har jag varit sjuk, och är på väg att bli sjuk igen. Jag är dessutom besviken på människor i min närhet, eller ja, en människa. Det känns som om denne glömt hela världen och släpper allt nu för...? Ja, för vad? För Göteborgs getto? Ja, ja. Jag kan ju hoppas på att nästa gång en nyhet ska förmedlas från detta håll, kommer lite mer personligt än via sms/facebook.

Och så känns det jobbigt att vara ifrån Gabriel nu. Men jag visste ju att perioder skulle bli så. Så det är ingen chock. Men men.