Ibland kan jag undra hur jag fungerar egentligen. När andra är nervösa eller kanske känner sig ängsliga kan jag vara totalt nollad. När jag verkligen borde känna av vad som sker runt mig känner jag mig helt tom. Då tänker jag, när jag ser de andra som uppenbarligen känner av situationen, är det fel på mig? Men nej, jag vet ju hur det ligger till. Jag vet att det kommer komma, förr eller senare. Denna gången tror jag att mycket saker kommer komma över mig nästa vecka, då jag landat, då jag "kommit hem".

Fort Mont Alban, Ville Franche, dit ska jag ta mig en promenad nästa vecka.

För även om det känns konstigt att kalla Frankrike för mitt hem, så är det faktiskt mitt hem, och jag trivs sjukt bra i huset. Jag känner mig även väldigt hemma i Nice, och ja, resten av den bit jag sett av rivieran också för den delen. Jag tror till och med att jag känner mig som mest hemma i Antibes, och inte Nice. Jag hoppas dessutom att kunna ta en tripp till Callian till hösten. Callian är den lilla by där vi bodde 2007. Soups och Martine bor kvar där uppe, så om vi får ner bilen till Frankrike så lär det bli en resa uppåt bergen.

Egentligen är det inte så mycket som är knas bland mina känslor just nu. Det har hänt en sak nu det allra sista, men det kommer ordna sig, och vi är väldigt bra på att hålla ihop i min familj. Jag anar att detta som skett nu kommer föra oss lite närmare personer vi inte haft så bra kontakt med på ett tag, så, inget ont som inte för något gott med sig.
Annars har jag absolut inget att klaga på i mitt liv, jag är verkligen lyckligt lottad, för jag anser mig ha allt man kan drömma om, och, jag vet om det, jag uppskattar det. Vad kan man mer önska här i livet än en familj som man älskar, en underbar pojkvän (som dock är lite långt borta, men det blir det ordning på från och med den 9:e), en klick med ovärderliga vänner och möjligheten att resa och se sig omkring i världen?