I couldn't care less what you think about me!

Tro det eller ej, men det håller i sig. Jag är den sortens person som faktiskt helt jävla ärligt skiter blanka fan i vad folk som jag inte gillar, tycker om mig. Gillar jag dem inte vill jag inte ha dem i mitt liv, därför betyder deras åsikter om min personlighet eller mina yttre attribut inte ett dyft för mig.

När det gäller människor jag inte alls känner, eller aldrig ens talat med, så tycker jag att om de tycker illa om mig på något sätt, är det deras förlust. Om de är cyniska nog att döma mig utan att ens ha gett mig en chans att visa vem jag faktiskt är, innanför mina murar, då är de inte den slags människa jag vill omgärda mig av ändå. För vem vill ärligt talat umgås med folk som ofta lyssnar på hörsägen från deras vänner, utan att bilda en egen uppfattning? Visst det har säkert hänt att jag själv gjort så. Säkerligen. Men jag försöker verkligen att inte vara sådan. Dessutom brukar inte andras åsikter färga mina så lätt.

Ett litet citat jag tycker sammanfattar all denna text:
"Styrkan besitts ej av den, vars steg, ses tas på en upptrampad stig."

Texten kommer från låten "Livsfärd i blindo", av Hel. Redan i början på högstadietiden föll jag för denna lilla textrad och insåg hur mycket sanning det ligger i den. Och redan då rann andras hat mot mig, av som vatten rinner från en gås. Tro det eller ej. Såvida det inte var en peson som betydde något för mig då. Det är ju skillnad.