Inatt gled jag genom Edets gator med en stor klump i bröstet. Det var en oroskänsla som infann sig timme efter timme, och den förvsann inte förens sömen tog över. Vad det var vet jag inte, men inte mindre kusligt för det. Jag blev lite lätt paranoid och såg mig över axeln både en och två gånger när jag var utanför bilens gröna skal. Men det gick ju bra, jag sitter här hel och frisk.





Det blev en kväll ute vid campingen igår, trevligt och härligt att komma ut "på landet" som Bernt säger. Dock var en person mindre trevlig mot mig, svarade knappt på tilltal, men att åka med mig dög visst. Ska man vara sur kan man ju vara det fullt ut, annars så är man bara löjlig tycker jag. Vad jag nu gjort dig? Men det är som det brukar vara antar jag, sur över ingenting och lipig som en treåring. Utan att facea skiten och säga till mig vad det är.

Nåväl, nog om omogenheter. Solen skiner ytterligare en dag och man börjar nästan vänja sig vid värmen. Farligt, för den lär snart vara förbi.