Nu har jag gjort det. Mitt första samtal med Gabriel på telefon. Det varade i en minut och tjugo minuter. Och jag kunde inte hålla gråten borta, när jag skulle säga sista ordet, ´hejdå` brast det. men jag tror att han kanske inte hörde det. I och försig var jag nära att störtlipa under hela det långa samtalet, så han lär ha hört på min röst att något var fel.

Det känns helt enkelt bara så jävla sorgligt att jag inte ens vet när jag får träffa honom nästa gång. På dessa nästan två och ett halvt åren har vi varit ifrån varandra fyra gånger. Och nu är han flera hundra mil bort! Jag hoppas innerligt att vi snart får vara tillsammans igen. Det gör rent av ont i mig när jag tänker på honom, så mycket saknar jag honom redan.

Det värsta är att det kändes som om han inte alls tyckte det var så svårt att åka som jag tyckte det var. Jag kan ju ha inbillat mig men... Han verkade inte alls lika ledsen och nedstämd som jag. I och försig ska han ju få uppleva massa roliga och ovanliga saker, han ska få bo i Monaco på en lyxyacht och jobba med det han älskar, det är väl inte så lätt att vara ledsen då kanske. För mig är det ju en helt annan sak. Jag ser det ju bara ur min synvinkel. Och det är att killen som jag älskar ska lämna mig helt ensam på obestämd framtid. Det är två helt skilda sätt att se på det. för mig är det bara svårt, för honom är det väldigt delat.

Nu ska jag försöka glömma bort att jag inte har min lilla prins här hos mig och ta en dusch. Jag var med Linda och Jonna på en ridtur, och mockade sedan i stallet nu i eftermiddags.