När jag satte mig i bilen efter att ha varit i stallet med Jonna och Sara var det P4 som kom ur mina högtalare. Programet som var handlade om kamphundar, hurvida folk tyckte de skulle få finnas eller ej. Jag blir så trött när jag hör folk som uttalar sig om hur farliga alla så kallade kamphundar är, och att de utan undantag bör avlivas. Hur kan man bara yttra sig så? En man som ringde in till programet anklagade alla hundar av raser som tillexempel amstaff, pitbull terrier osv att vara aggresiva och farliga. Han sa att han själv haft hund i över 35 år. Han sa att i fel ägares händer är dessa djur garanterat aggresiva, Jag skulle vilja påstå att det inte spelar någon roll vilken ras det är, i fel ägares händer kan alla hundar bli aggresiva.

En av de mest tillgivna och underbara hundar jag någonsin träffat heter Bella. Hon bor i en familj med en tvååring och en till hund, en jackrussel. Dottern i familjen, Tove, kan slita och dra hur mycket hon vill i Bella utan minsta tecek på att hon skulle bli irriterad. När Bella hade sina valpar fick man utan problem springa in och ut till dem hela tiden och greja med de små liven. Det är inte alla tikar som går med på det vill jag lova. Men med Bella var det aldrig några problem. Tilläggas bör att Bella är en pittbull/amstaff blandning. Nej, man ska helt enkelt inte dömma hunden efter håret.





Gabriel ringde mig förut från sitt franska nummer, det var så roligt att få höra hans röst lite mer äkta än vad det blir över Skype. Inget ont om skype dock, jag älskar det! Det är ju sjukt bra att man kan prata gratis med varandra trotts att man är så långt bort! Tänk vad fort tiden går, men snart kanske vi får träffas igen, om än bara för några dagar. Vecka 45 ska han ta sin kurs, då behöver han inte vara på båten alls, vilket betyder att han bara är upptagen cirka åtta timmar per dagen, de övriga timmarna kan vi vara med varandra! Det känns så konsitgt att vi varit från varandra så här länge nu, men jag klarar det bättre än vad jag trodde jag skulle göra. Jag vet ju att det inte är slut, och att jag när som hellst kan boka en biljett och åka ner, även om jag så bara skulle få träffa honom i några timmar, så är han min. Vetskapen om detta gör allt så mycket lättare. Man har något att hela tiden se fram emot, att få träffas igen! Sedan tror jag att det är ganska nyttigt för mig att vara ensam lite. Jag har haft så svårt för det innan, fick nästan panik om jag visste att jag inte skulle vara omgiven av någon helatiden. Detta är sådant jag nu har chansen att bearbeta. Om jag aldrig behöver vara ensam kan jag ju heller aldrig lära mig att vara det utan att må dåligt.

Usch, jag saknar min lilla Gabriel. Det känns så kosntigt att planera årets stora hemmafest - Halloween, utan honom. Såna här fester brukar vara en hit, och han brukar vara centrum i hitten. Vi får väl se hur det går i år. Jag har sagt till i princip alla jag träffat på de senste veckorna att de får komma om de vill, bara de är utklädda. Jag skietr blankafaan i vilka som är ovänner eller inte, alla jag inte är ovän med är välkomna hem till mig. Så det kan bli livat, vem vet? Förra året bodde jag och Gabbe i Antibes när halloween var. Det var en härlig tid som jag hoppas jag aldrig kommer glömma. Allt vi hade med oss var i princip varsin resväska, allt annat vi ägde lämnde vi här till sitt eget öde, och livet var mer avslappnat än på länge. Att bara leva dag för dag känndes befriande. Och att dessutom göra det i södra Frankrike är inte helt fel. Ååh gud vad jag längtar efter att få åka ner och träffa honom!