Varför blogga?

Varför bloggar just jag?

En fråga som slog mig för en liten stund sedan. Jag började blogga dels för att jag älskar att skriva, och det är ännu roligare om någon kanske läser det och man får lite respons. Jag vet att jag slarvar ganska mycket när jag skriver på en dator, så därför slinker ett och annat stavfel med som jag egentligen kunde varit utan, så jag hoppas inte folk tror jag stavar riktig så illa som det ibland kan bli. Fast visst finns det en del stavfel som verkligen är stavfel. Jag föredrog faktiskt alltid att göra inlämningar och liknande för hand när jag gick i skolan, just för att man stavar bättre när man skriver så. I alla fall jag. Jag läser dessutom aldrig igenom ett inlägg när jag skrivit klart... Kanske borde börja med det så jag kna korrigera stavfel? Men, njee, det orkar jag nog inte.

Sedan så skulle jag aldrig formulera mina meningar på samma sätt i en inlämning som jag gör här, här är det ju (ju är ett exempel på ett ord jag absolut skulle undvika i en inlämning) mer vardaglig text. Men skulle jag blogga "seriöst", alltså försöka få min blogg att bli något, skulle jag troligen formulera mig mer korrekt.

En annan anledning till att jag bloggar är att det blir lite som en dagbok. Man kan kolla tillbaka och minnas, och dessutom se bilder från speciellt tillfällen, vilket man inte kan i en 'vanlig' dagbok, om man inte vill printa, klippa och klistra. Dessutom så kan mina nära och kära få en inhblick i hur min vardag ser ut trotts att jag bor 200 mil ifrån dem.

En till anledning är att det är ett bra sätt att förmedla sina åsikter på. Och jag är en perosn med mycket åsikter. Vilket många stör sig på, men jag tycker inte man måste dela åsikter för att kunna vara vänner.

Jag älskar att fota och redigera bilder, och att dela dessa bilder med andra är ännu roligare. Bäst av allt är när folk ger kommentarer, varsig det är positiva eller negativa. Konstruktiv kritik är alltid bra!

Och sist men inte minnst är att det fyller ut min tid. När jag har långtråkigt bloggar jag mycket mer än när jag har händerna fulla. Kanske ganska självklart egentligen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0