I know I'm twisted, but there's nothing to do about it.

Vad vill jag få ut av livet?
Varför gör jag så här mot mig själv?
Flyttar över 200 mil, två hundra mil, från alla jag älskar?
Packar en väska, en sportbag, och drar.

Varför?

Nu var det ju delvis för att Gabriel befinner sig här sedan September 08.
Han hade ett jobb han älskade i Sverige, allt rullade på (typ, de som inte vet annat kommer aldrig heller få veta troligen) jag hade ett jobb som jag verkligen gillade. Ja, jag älskade att vara tidningsbud. Belive it or not, men det jobbet passade mig som handen i hansken (jag hade alltid handskar på mig förresten) delvis just för att det var nattetid. En annan anledning var för att jag slapp vara trevlig mot folk. Efter att ha jobbat innom service industrin sedan man var runt 14 kan det vara gött. Slippa ha en chef flåsandes i nacken! Jag kna faktiskt inte komma på något negativt med jobbet. Jo, kanske. Om det regnade och min ruta krånglade, då kunde man bli lite blöt. Men, som Anette (min lågstadie lärare) alltid sa: Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder. När jag väl rotat fram Gabriels gammla oljeställ (ett riktigt regnstll, sådant som byggjobbare har) så var inte ens regnet ett problem.

Men till saken. Vi båda hade as goa jobb och saker och ting flöt på till synes väl. Så en dag i Augusti när vi stod på Ica Maxi i Trollhättan ringde min mobil. Jag svarade:

Jag: Hej...
Bobby: Hi Pernilla! How's life going? I wonder if you have Gabriel nearby?
Jag: Ööh... jes aj do, wejt.

Så berättade han att de hade en ledig position på hans båt, igen. Detta var tredjegången han ville få ombord Gabriel. Ena gången valde hans kapten en annan kille, andra gången tackade Gabriel nej. Denna gången sa han ja. Vi hade redan börjat prata om att dra igen, men vi tänkte oss mer kanske våren 10. Oj, vad knas det ser ut! Våren 2010 alltså. Men tackar man nej till ett sådant erbjudande när man ändå tänkt söka jobb här är man bra blåst. Siran är en väldig väl beryktad båt, och att ha den på sitt CV väger tungt. Väldigt tungt.






Jag kom av mig igen.
Frågeställningen löd ju Varför?

Jag kan ju bara tala för mig själv, jag kan inte svara för Gabriels skäl. Här är mina:

Jag är sjukligt rädd för att bli en "Svensson" med ungar, villa, volvo och vove i unga dar. Visst låter det som ett fint liv. När man har lite i bagaget. Inget för mig innan jag sett lite av vad som döljer sig bortom Sveriges gränser. Om det nu någonsin blir något för mig.
Jag tror helt enkelt jag trivs väldigt bra med att inte veta vart livet bär. Inte ha massa förhoppningar och storartade planer som ändå säkert bara går i stöpet. Jag lever för dagen, och har nog alltid gjort. Jag är en människa som hatar att ha förväntningar, för jag hatar att bli besviken. Låter som om jag är en sorglig människa va? Men nej, det skulle jag inte vilja påstå. Jag är lycklig. Jag mår bra. Jag njuter väldigt mycket av små saker, sådant som många andra missar.

Som bara det faktum att få sova en hel natt utan att behöva oroa sig över att man ska bli uppdragen ur sängen bara för att. Visst har jag fortfarande i mig att alltid ha mobilen laddad bredvid sängen, men det är en annan historia. Visst har jag väldigt svårt för att somna de flesta kvällarna, men när jag väl somnat så sover jag. 

En annan sak jag ofta tänker på är hur härligt det är att inte ha någon som trampar på en. Att leva helt utan sådana människor är fruktansvärt underbart. Därav väljer jag att inte ta till mig endel personer som andra kanske tycker att jag borde släppa in. Men nej, är man en översittare så har man brännt sina broar. Även om vi kanske har ett förflutet gemensamt. Och blod är inte alls alltid tjockare än vatten.

Well, nu spårade jag ur igen. Nu blev det visst "Åh vad jag är nöjd med mitt liv därför att..." men i alla fall, jag tror jag trivs bra med att inte ha en framtid planerad, att ta livet osm det kommer, för det var så det var lättast att göra när jag växte upp. Av många olika anledningar. Inget jag ser som negativt, men jag tror tyvärr det kan vara svårt att leva med en människa som mig. En som inte vågar tänka frammåt allt för mycket, en som inte släpper folk ända innanför dörren, utan låter dem stå på tröskeln och frysa i draget från utsidan. En som kör sitt eget race lite väl hårt ibland och glömmer av att det kan finnas andra i bilen.

Men that's who I am, take it or leave it.



Påväg hem igår kväll, efter en lång dag i Nice och Cannes. Två väldigt trötta och sletna personer.


Jag antar att hans livsvisioner måste likna mina, eftersom han stått ut med mig i tre år nu. Det är väl som man säger, lika barn leka bäst.

Kommentarer
Postat av: Suvi

Vad jag saknar dig :( <3 <3 <3 <3 <3 <3

2009-05-11 @ 16:06:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0