Jag förstår bara inte hela den där grejen med mainstream och som Anna Karin kallar det Svenne liv. Jag och hon är inne lite på samma spår. Jag kan bara inte se tjusningen i att bli en såndär Villa-Volvo-Vove-familj. Eller, ja, jag gillar volvos för det är stabila bilar, men dyra. Jag gillar i och försig hundar också, väldigt mycket, men jag gillar de flesta djur arter. Och visst föredrar jag att bo i hus. Men det är själva det där paket som jag tycker låter trist. Det där när två vuxna har varsitt åtta till fem jobb, kör sina två barn till dagis tidigt varje morgon och hämtar dem i deras volvo-combi sent varje eftermiddag. Åker till fjällen en vecka per år om ekonomin tillåter, för prio numer ett är faktiskt solsemestern till Bulgarien, Mallorca eller Turkiet. Jo, jo. Det låter ju mysigt. Om man inte gillar variation kanske. Om man gillar rutin.

Jag älskar att variera mig. Jag är sedan länge redan trött på sovrummet vi har gjort i ordning där hemma. Skulle lätt slita ut allt och fixa nytt igen. Jag är även trött på badrummet. Dock lite svårare och dyrare att slita ut och gör om. Jag gillar inte rutiner, det gör mig uttråkad. Hur mycket jag än försöker frå en dygnsrytm som flyter på bra så hör inte det ihop med min personlighet. Ena dagen lägger jag mig tre på natten, och går upp nio på förmiddagen, för att lägga mig vid nio tio på kvällen. Att äta på någorlunda samma tider börjar jag dock bli bättre på, men när jag säger någorlunda samma menar jag en diff på +-4 timmar hit och dit.

Jag tycker inte det är fel av de som lever ett såntdär trist mainstream-svensson liv. De får gärna göra det. Men det är nog inget för mig. Inte än på många år i alla fall. Tänk om jag också blir så en vacker dag... Usch!