"Love is like a butterfly, hold it too tight, it'll crush, hold it too loose, it'll fly away"
"Föremålen växlar, men kärleken består" har alltid min mamma sagt till mig. Hon är klok, min mor. Hon menade givetvis det där med killar och sånt. Hon har ju hunnit se en hel del pojkvänner passera i hennes döttrars liv, vi är ju trotts allt fyra stycken.
Men jag kom att tänka på nu i kväll att det där gäller inte bara pojkvänner eller flickvänner. Det gäller även vanliga vänner. Kompisar. Polare.
En del människor verkar ha hur lätt som hellst att hitta vänner som de på väldigt kort tid gör till sina förtrogna, som de behandlar som om de aldrig haft en bättre vän. Sedan när någon liten förändring sker, och de kanske glider isär lite på något sätt, ja då hittar de ett annat offer som de betraktar som världens bästa vän. Som en vän bättre än alla vänner de innan haft. Precis så som de gjordee med vännerna innan. Jag tror att man är lite desperat på att bli älskad när man är inne i ett sådant beteende. Men vad vet jag, jag är ju inte psykolog.
Men visst är det vanligt! Jag vet flera stycken som hade passat den där mallen. Det är synd bara att sådana människor ofta blir så desperata i att behaga deras dåvarande bästa vän, att de trampar de gammla vännerna på tårna, och blir blinda inför vilka som verkligen är bra och dåliga vänner. Vilka som verkligen vill ställa upp och hjälpa till, fastän de har blivit nerpetade till en andra, eller kanske tredjeplatts. För det är ju de som är de riktiga vännerna.
De som alltid finns där. Alltid. Inte bara när du ringer dem, när du följer med dem, när du gör som de vill, när du hjälper dem, när du lyssnar på dem.
Nej. De riktiga vännerna är de som finns kvar vid din sida även om du inte alltid ringer dem, även om de ibland måste gå din väg, även om de ibland inte kan få din hjälp, även om de ibland är tvugna att bara lyssna och själva hålla tyst.
Jag är väldigt glad att jag hittat en liten, liten, liten klick sådana personer. Den må vara väldigt liten, men lyser som den klaraste stjärna på den mörkaste natthimmel. Och jag tror de själva vet vilka de är, jag behöver inte berätta det för dem, hur mycket jag älskar och uppskattar dem.
Det finns några människor som jag ställer upp för även om de ibland trampar mig på tårna. Även om de ibland sårar mig. Även om jag ibland är så trött på dem att jag bara vill spy. Det är de som jag är en riktig vän åt. Jag hoppas de vet vilka de är, och ja, jag vet att några av er, eller i alla fall en, kommer läsa detta.
Men jag kom att tänka på nu i kväll att det där gäller inte bara pojkvänner eller flickvänner. Det gäller även vanliga vänner. Kompisar. Polare.
En del människor verkar ha hur lätt som hellst att hitta vänner som de på väldigt kort tid gör till sina förtrogna, som de behandlar som om de aldrig haft en bättre vän. Sedan när någon liten förändring sker, och de kanske glider isär lite på något sätt, ja då hittar de ett annat offer som de betraktar som världens bästa vän. Som en vän bättre än alla vänner de innan haft. Precis så som de gjordee med vännerna innan. Jag tror att man är lite desperat på att bli älskad när man är inne i ett sådant beteende. Men vad vet jag, jag är ju inte psykolog.
Men visst är det vanligt! Jag vet flera stycken som hade passat den där mallen. Det är synd bara att sådana människor ofta blir så desperata i att behaga deras dåvarande bästa vän, att de trampar de gammla vännerna på tårna, och blir blinda inför vilka som verkligen är bra och dåliga vänner. Vilka som verkligen vill ställa upp och hjälpa till, fastän de har blivit nerpetade till en andra, eller kanske tredjeplatts. För det är ju de som är de riktiga vännerna.
De som alltid finns där. Alltid. Inte bara när du ringer dem, när du följer med dem, när du gör som de vill, när du hjälper dem, när du lyssnar på dem.
Nej. De riktiga vännerna är de som finns kvar vid din sida även om du inte alltid ringer dem, även om de ibland måste gå din väg, även om de ibland inte kan få din hjälp, även om de ibland är tvugna att bara lyssna och själva hålla tyst.
Jag är väldigt glad att jag hittat en liten, liten, liten klick sådana personer. Den må vara väldigt liten, men lyser som den klaraste stjärna på den mörkaste natthimmel. Och jag tror de själva vet vilka de är, jag behöver inte berätta det för dem, hur mycket jag älskar och uppskattar dem.
Det finns några människor som jag ställer upp för även om de ibland trampar mig på tårna. Även om de ibland sårar mig. Även om jag ibland är så trött på dem att jag bara vill spy. Det är de som jag är en riktig vän åt. Jag hoppas de vet vilka de är, och ja, jag vet att några av er, eller i alla fall en, kommer läsa detta.
Kommentarer
Trackback
