Vad ska man göra av denna dagen då? Jag tänkte först gått ner till beachen och lagt mig så jag kan få lite färg, ser ju ut som en levande död jämfört med alla andra här! Men mina fötter tillåter mig inte gå så långt idag känner jag. Det är sviterna efter att ha irrat runt längs halkva rivieran för att få träffa Gabriel. När jag begav mig mot flygplatsen igår trodde jag ju att det skulle bli lätt och smidigt att komma dit, att jag sedan skulle fönstershoppa för att slutligen ta mig hem. Men ack så fel jag hade.

Att ta sig till flygplatsen blev ett smärre projekt, som tillsist lyckades, och väl där fick jag nästan en hel timme ihp med Gabriel. Alltså var det mödan värt. Jag fick ju även veta att jag kunde möta upp honom i Cannes senare på dagen, för han skulle åka bil ensam därifrån till Nice. Så jag begav mig till Cannes, med buss. Aldrig mer igen. I alla fall inte med 200:an och när det är filmfestival.

Men när jag strosat runt i Cannes ett tag fick jag veta att det var ändrade planer och jag kunde inte möta Gabriel där. Men han skulle dock vara chaufför till Antibes. När de kör sin boss någon stanns för tillexempel en lunch, så måste de vänta på platsen på honom. Hur lång tid det än tar. Och middagen som Gabriels boss skulle på visste vi ju skulle pågå länge, så jag hoppade på tåget mot Antibes för att möta Gabbe där. Men jag träffade två jätte trevliga tjejer, som jag tjätade med, så jag missade hållplatsen och hamnade i Cagnes Sur Mer. Jag hade att välja på att ta 200:an eller tåget till Antibes. Svårt val. Tåget!

Så äntligen fick jag träffa min gubbe! Sedan blev det tåg tillbaka till Nice igen, och att gå hem. Hela långa dagen i nya flippflops. Så nu är mina fötter arga på mig.

Men som grädde på moset fick jag ju se Bill & Hillary Clinton.