Det var en seg lördag igår, minst sagt. Men den passerade tillsist, och det är huvudsaken.

Jag funderar på att göra mig oanträffbar idag, bara gräva ner mig i ett hål och inte svara någon som ropar på mig. Har redan lyckats hyfsat. Inte svarat på sms, dissat alla på msn, och idag var det ovanligt många som skrev där. Att bara försvinna kan ibland vara ett bra sätt att få uppmärksamhet på. Ibland är det då först folk märker att man fanns. De som tar en förgivet alltså. De flesta jag känner tar mig förgivet, det vet jag. Jag har väldigt få riktiga vänner, men otaligt många kompisar. Det är helt okej, jag har inget emot att ha "vanliga" kompisar. Det jag inte gillar är de som låtsas vara ens vän, men egentligen bara är en kompis. Varför låtsas vara mer än du är? Finns ingen anledning. Just nu kommer jag inte på någon sådan person, kanske inte finns någon i mitt liv nu. Men det har funnits, många. Allt eftersom åren går lär man sig rensa borta de man egentligen inte vill eller inte borde umgås med. Är det kanske en del av vad som kallas mognad?

Jag har genom åren umgåts med många som egentligen bara fick mig att må dåligt eller rent av uttråkade mig. Dessa är nu borta ur mitt liv, och jag mår så oerhört mycket bättre. Några av dem kallade sig mina riktiga vänner. Vi umgicks mycket och ofta i många år, uinder alla dessa år var jag inte i närheten av så lycklig som jag är nu. De fick mig att må dåligt, säkert inte medvetet, men så var det. Allt deras tjat om hur tjocka de var, när jag var mycket större. Tjat om att de fått en finne i pannan när jag hade tio. Det var bara en del av allt de gjorde som fick mig att må dåligt. Vi var dessutom tre som umgicks mest, och tre är inget bra tal när det kommer till tjejer. Om det är tre tjejer blir alltid någon hackkyckling, och allt som oftast var denna någon jag.

Om jag satt med A och pratade om B, så gick alltid A till B och sa sedan vad jag sagt, hon glömde berätta vad hon själv sagt. B frågade inte mig vad jag egentligen sagt, hon svalde det A sa och blev sur på mig. Visst säger man saker om sina vänner ibland som att man kan vara besviken på dem och sådant, det ska man kunna säga om en vän, om man kan stå för det. Jag står för vad jag säger, i ur och skur, det ska gudarna veta. Det är inte för inte jag fått stryk för mina ord.

Jag umgås nu allt som oftats med den person som kommit att bli min bästa vän genom mitt liv. Hon har alla de egenskaper en riktig vän bör ha. Vi kallar egentligen inte varandra för bästa vänner, men hon är den bästa vän jag haft. Bortsett från mina syskon då, men en sådan vänskap är ojämförbar. Syskonskap (eller vad man nu kallar det) är något utöver vänskap heltenkelt. I alla fall, det är så skönt att veta att jag har en vän där som alltid, alltid skulle ställa upp om jag behövbde det. Vi kan säkerligen vara trötta på varandra en dag utan att någon skulle ta illa upp. Vi kan definitivt ha meningsskiljaktigheter utan att någon blir sur. Fast för det mesta tycker vi ganska likt. Detta är bara några av egenskaperna hon besitter, min vän. Vi är inte alls på samma plan i livet när det kommer till vardagen, jag lever här ensam i huset, planerar inte en dag och har bara mig själv att sköta. Hon lever ett mycket "vuxnare" liv än mig med rutiner och familj, hon har sitt lilla barn att ta hand om, och en gubbe som kommer hem som hon lagar middag åt. Men detta spelar ingen roll alls, att våran vardag ser så otroligt olika ut, man behöver inte vara likadana för att gå bra ihop. Huvudsaken är att man är en bra vän.