Det känns helt otroligt att tänka på att det redan gått sju år. Sju år och två dagar för att vara exakt. Måndagen den fjärde februari tjugohundratvå förändrades hela mitt liv, för alltid och totalt. Det är dagen då jag började leva på riktigt, dagen då min familj började leva. Jag bestämde mig för att aldrig mera, aldrig någonsin, låta någon trycka ner mig igen. Ingen skulle någonsin få kalla mig något elakt utan att jag skulle försvara mig. Ingen skulle någonsin få göra mina nära illa ostraffat.

Det var en turbulent tid, början på 2002. En underbar tid. En hemsk tid. En rolig tid. En orolig tid. Det var så mycket som hände, så mycket kännslor som bubblade upp. Vi levde. Det var den mest udda vår jag någonsin upplevt, och jag kommer troligen aldrig uppleva något lika udda. Vi träffade människor som vi aldrig kommer glömma, människor som kom att betyda så mycket för oss. Hur tufft vi än hade det har jag aldrig kännt mig mer levande än då. Vi skrattade, vi grät, vi var tillsammans. Vi var fria.

Måndagen den fjärde februari 2002 kommer för alltid vara vändpunkten i mitt liv. Jag kommer aldrig glömma den dagen, och jag minns fortfarande väldigt mycket väldigt tydligt. Det spelas upp om och om igen i mitt huvud som en film. Jag ser framför mig hur jag väljer Lassie och Krax först av allt, tillsammans med kortet på Hero. Det var viktigast för mig, dessa tre ting. Jag hade valt samma om jag stod inför detta val även idag. Materiella ting är inte allt i världen, man kan leva utan dem. Men dessa tre är jag oändligt glad att jag valde ut. Nu har jag precis packat ner Krax i en låda. Jag funderade först på att ta med honom på mitt äventyr, min flytt till Frankrike. Men jag är så rädd att han skulle komma bort, kanske på någon flygplats eller så. Han får helt enkelt vänta här hemma tillsammans med mirandanallen jag fick av Gabriel för två årsedan.


Man kan älska materiella ting oändligt, men ingenting är lika underbart som frihet.