Nu ska jag göra något ovanligt. Jag ska faktiskt berätta något som betyder något för mig. Inte bara massa babbel och svammel, utan en nyhet som har en mening. En nyhet som föder hopp. Jag undevik alltid annars att göra sådant, jag gillar inte att inge hopp, då man lätt blir så besviken om det man önskade inte föll in. Jag undviker hopp. Jag har aldrig höga förväntningar om saker eller personer, det är lättare att sätta ribban lågt, så slipper man bli sårad och besviken. Sån är jag. Ibland försöker jag ändra på det, skulle ju vara roligt att vara förväntansfull för en gångs skull. Men när jag gör så, ljuger jag bara för mig själv, jag låtsas vara förväntansfull och nervös. Låtsas för mig själv och omvärlden. Jag är helt enkelt en människa utan, om inte annat med väldigt väldigt låga, förväntningar. Hopp-lös.

Så till min nyhet, min nyhet som kanske har sått ett litet frö av hopp innom mig, kanske. För är det inte hopp, den där obeskrivliga känslan jag kännde efter att ha läst mailet? Det är ingen stor kännsla, inte ens ett pirr i magen, men en ovanlig kännsla som jag inte brukar ha. Jag satt med ett leende på läpparna och ta mig fan om jag inte tänkte 'hoppas'. En kvinna hade skickat ett mail till mig idag vid två-tiden. Om jobb som nanny åt hennes lilla barn, som var ett ungefär. Hon var svensk, antagligen därför hon valde mig skulle jag tro. Hon undrade om jag var intresserad av jobbet. Jag svarade ju så klart ja. Sedan fick jag ett till mail av henne nu i kväll där hon skrev att hon ska ringa mig i morgon. Då tänkte jag: hoppas hon gör det! Hoppas att jag duger åt henne.

Det skulle göra så mycket åt min slitna självförtroende om hon bara sa "Jo men visst, du verkar toppen, dig tar vi". I stället för det där "neeej men du har ju ingen tidigare erfarenhet innom branchen" som mött mig i tre veckors tid nu. Det kan trycka ner vem som hellst i skorna att få höra det flera gånger om dagen, dag ut och dag in.

Så nu tror jag minsann att jag hoppas. Kan det verkligen vara så? Att jag hoppas?