Dagen då gabriel flyttar närmar sig med stormsteg, det sker på onsdag morgon, om mindre än ett och ett halvt dygn. Jag blir bara mer och mer sorgsen för varje timme som går, och jag börjar undra vad vi gett oss in på. Är det värt detta? Att vara ifrån varandra så länge bara för att få jobba lite ute i världen? Jag fasar inför alla kvällar då jag ska behöva gå och lägga mig ensam. Detta har hänt fyra gånger sedan den förste Juni år tjugohundrasex.

I lördags tog vi oss en heldag. Vi åkte till Älvhögsborg och gick till Romerska badet. I ungefär fyra timmar bastade, badade bubbelpool och bara myste vi. Efter denna uinderbara eftermiddag åkte vi ner till Göteborg och åt på Jensen's. Vi satt där ganska länge, och åkte sedan och parkerade utanför Bergakungen i väntan på att 23:30 bion skulle gå igång. Vi var där en timme innan, så vi fällde sätena i bilen och låg där och pratade om allt och ingenting. Filmen vi såg på var Patrik 1,5. Den var verkligen bra tycker jag, och berörde två väldigt aktuella problem. Unga problembarn som ingen vill veta av, och barnlösa homosexuella par. Hur som hellst så åkte vi hem till Tommy en svänf, Gabriels äldre brorsa. Han jobbar som vakt av något slag, så det var inget konstigt för honom att vi kikade förbi vid tvåtiden på natten.

Att han faktiskt ska flytta känns fortfarande overkligt. Men varje gång jag sätter mig in i tankarna att han faktiskt inte kommer vara här, att jag kommer gå och lägga mig ensam varje kväll, börjar jag nästan gråta. varje gång han rör vid mig känns det som om jag ska gå i tusen bitar, för det kommer dröja så oerhört länge innan vi ses igen. Innan jag får hålla om honm igen. Innan jag får kyssa honom igen. Innan jag får gosa in mitt ansikte i hans nacke och ta ett djupt andetag och känna den där mysig lukten igen. vad ska jag göra utan min prins egentligen?





När han frågade mig vad jag tyckte om att han kanske skulle flytta ohc jobba i Monaco sa jag att jag var jätte glad, att allt känndes toppen, och att detta var vår stora chans att få komma ut i världen. Men jag var ledsen samtidigt. Jag ville ju att vi skulle åka samtidigt och göra detta ihop. Men jag kunde bara inte vara så självisk och låta honom få veta detta. Detta var ju hans stora chans. Och nu blir det verklighet.

Nu ska jag gå och krama om honom, min  älskade prins.