Jag kollade på "Du blir vad du äter" i Torsdags hemma hos Linda. Vi hade dukat upp med tacos och juice, satt oss tillrätta i soffan med hundarna och slått på teven i väntan på Anna Skipper. Jag diggar inte henne, hon känns så konstlad. Hon är ingen person som passar i teve tycker jag. Dagen till ära var det Katrin Schulman som var med i programet. Jag har noll koll på den tjejen, vet inte mer om henne än att hon är någon slags C kändis som endel retar sig på och andra älskar. Hur som hellst, att denna smala snygga tjej var med i ett bantningsprogram kändes skitlöjligt. När Skipper tog tag i det lilla lilla som katrin hade runt midjan ville man bara stänga av teven. Och hela avsnittet var uselt, jag fick uppfattningen av Katrin som lite omogen och allt känndes förlöjligat.

Jag har försökt komma in i någon slags vardagsrytm nu, om två dagar är det tre veckor sedan Gabriel åkte. Om jag har lyckats? Nej. Jag tror inte ens att jag försöker. Jag flyr från vardagslunken genom att hela tiden hålla mig sysselsatt, gärna då hemmifrån. Jag har sjukt dåligt samvete för att jag är hemma så lite och klappar på mina små älsklingar, men jag ser dock till att de har en full skål med mat hela tiden, och färskt vatten är ett måste. Men de är vana vid att få sin dos av närhet varje kväll, mysa lite med mig och Gabriel. Nu bara jag överger dem. Usch vilken dålig matte jag är!

Det är så oerhört svårt att gå här hemma en dag. Jag saknar Gabriel så det gör ont, och allting här hemma påminner ju om honom. Jag har kommit på att det är lättare att somna om man lägger sig på soffan istället för i sängen. Sängen med sina 180 centimeter är äckligt stor när man är ensam och saknar sin pojkvän. Nu ska jag roa mig med att gå upp på övervåningen och röja bland all skit vi ställt upp där. Troligen kan jag slänga tre fjärdedelar eller mer.