Rivieran väntar på mig, men att lämna min underbara familj?

Kollade förbi i lillsyrrans blogg nyss och hon beklagade sig över att bo ensam när killen jobbar runt om i lnadet. Just nu bor hon med mamma ohc lillbrorsan, och hennes kille, när han inte ligger ute och jobbar. Och fulsöta katten Helge, en ulv i fårakläder (han högg mig höromdagen, i vanliga fall älskar jag honom). Men nu har ju syrran och Vaide (hennes kille) fått en egen lägenhet som de flyttar in i nu till helgen. Hon oroar sig för att bli ensam, men jag är lite elak och ego och tänker, men oj nu kanske vi umgås mer! Inte för att vi inte umgås, vi har väldigt bra kontakt. Men jag anar att vi kommer ses ännu oftare nu. hon kommer bo avsevärt mycket närmare, så att gå hit är inga problem. jag lär ju vara lat och ta bilen. Jag känner på mig att deras lägenhet kommer bli super snygg. Mår jag bra i helgen, vilket jag räknar kallt med, ska jag hjälpa dem att flytta in.

På tal om lägenheter. gabriel kollar runt för fullt i frankrike efter ett ställe för oss. Han hittar en hel del, men hyrorna är svindlande. Från 500€ och uppåt, för lägenheter som börjar på runt 25kvm. Det ni! Vårat somvrum här hemma är strax under 20kvm. Och botten våningen är beräknad till runt 75 kvm totalt. Övervåningen finns, men det är inte full ståhöjd över allt, så den räknas bara som biyta. Men den finns som sagt om vi skulle vilja använda den. Att flytta till Rivieran lockar väl vem som hellst, speciellt om din pojkvän redan bor där. Men det skulle kännas så jobbigt, eftersom jag skulle vara arbetslös skulle han stå för allt, och det känns inte rätt. Men han vill verkligen att jag flyttar ner. Men jag vill ju inte leva på honom! Och att hitta ett jobb där nere kan vara väldigt svårt. Speciellt för mig som inte har så mycket att komma med. Några hamburgerhak hot och dit och en och annan slabbig restaurang gör sig inte så bra på ett CV när man stövlar in i Saint Tropez, Nice eller Monaco.

Tanken på att flytta från min underbara mamma, mina underbara systrar och min söta underbara bror och lilla Prinsessan Ronja känns lite skrämmande också, precis som förra gången vi flyttade. En och annan vän vill man inte heller lämna, men familjen är ju nummer ett.

Camilla, Pamela och Tommie

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0