Satt och kollade igenom lite lådor som mamma & co dumpat av här hemma hos mig nu under flyttandets stress. Det var gammla leksaker, mina och mina syskons. Mitt bland dessa prylar hittade jag min dagbok som jag fick julen 1997. Jag hade skrivit ganska sällan, fram till och med början på 2001. Det var ganska intressant att läsa i den, samtidigt ganska upprivande.

Vissa saker kan vara otroligt roligt att se tillbaka på och minnas. Andra kanske borde förbli glömda, borde aldrig se dagens ljus igen. Jag trampade rakt i några sådana gropar.

Jag läste bland annat på en sida hur en av mina då bästa vänner var kär i en kille som inte är svensk. Killen tyckte att vi skulle komma hem till honom och hälsa på. Min kompis vågade inte riktigt, hon var för blyg. Jag var inte blyg. Jag var rädd. Rädd att en perosn skulle få veta att jag umgicks med en kille som inte var svensk. "Han skulle döda mig" hade jag skrivit. Ordagrant. Jag kunde inte umgås med vem jag ville utan att oroa mig.

Nu är allting annorlunda. Jag skulle aldrig låta någon annan styra mina val eller försöka tvinga mig att tycka något jag inte tycker. Kanske är det därför jag har en sån stark drivkraft att få fram vad jag tycker och tänker idag. Tycker jag någonting så säger jag det. Det kan störa folk, ja, självklart. Men den friheten vi van år 2002 fick mig att bestämma mig för att jag aldrig skulle låta någon annas åsikter styra mina egna.

Hur som hellst. Efter att ha läst igenom min gammla dagbok tänkte jag att det kanske inte är så kontigt att jag så ofta tänker att jag är väldigt lycklig nu. Det händer inte alls sällan att jag tänker att det verkar som om livet bara blir bättre och bättre ju mer åren går. Det finns alltid små motgångar i vardagen, självfallet. Men på det stora hela är livet lättare än någonsin, och jag uppskattar varje dag som går. Jag har ju allt man behöver, min familj, Gabriel, rikitiga vänner, ett trivsamt litet rött hus med vita knutar, jobb och två katter. Det är det allra viktigaste, sen finns det ju ännu fler bra saker! Nej, livet är helt enkelt toppen som det är nu, och jag är glad att jag inte är barn längre.