Jag borde vara dödstrött nu, och antagligen är jag det, troligen så trött att det slått över och jag istllet känner mig pigg. Sista gången jag kollade på klockan i natt var hon 03:14 och jag kan svära på att jag inte somnade förens kanske en kvart senare eller så... Det där med att falla i sömn är för mig ett mysterium, och jag får ofta kämpa för att lösa det. Hur trött jag än är. I vilket fall som hellst så ringde min kära mor upp mig vid halv åtta, då hoppade jag i kläderna och åkte och plockade upp henne och den yngre delen av min syskonskara. Vi begav oss till Trollhättan för diverse julhandlande, alltså egentligen bara mat, men vi tog oss även en snabbis ute på Överby. Det var ett väldigt smart drag att vara i mataffären strax efter åtta, vi slapp slåss med alla andra trestadbor.

Väl hemma hos mor igen blev det frulle som Pamela kallar det, jag antar att det är något hon snappat upp under sina år som Trollhättebo. Frukost heter frukost enligt min mening, och för övrigt verkligen avskyr jag Trollhättedialekten och alla dialekter norr om den ända upp till dalarna, där går det bra igen. Trollhättebor låter helt eneklt enligt mig dryga.

Jag la mig på soffan en stund hemma hos mamma, jag skulle möta tjejen jag jobbar som kontaktperson åt vid ett tiden, och med mina ynka 3,5 timmars nattsömn somnade jag faktiskt en liten snabbis, kanske en halvtimme eller så. Vi åkte tillbaka till Trollhättan jag och hon och där var vi länge. Nu var trestads invånare tyvärr mer allerta, och usch vad det tär på energin att slåss med julhandlare!

Dock var jag senare med om något ännu mer utmanande för en Pernilla vars sömn är allvarligt rubbad. Jag åkte hem till svärfar. Det var ett tag sedan sist, och det var som väntat. Det tär på energin att höra allt som där finns att säga, ibland önskar jag att det kunde vara lite mer positiva vibbar i det huset. Man blir så trött av andras pessimism. Men jag vet hur det är. Det där. Jag vet varför det är som det är, jag växte själv upp med det på nära håll, MS alltså, så inget förvånar mig.
 
Efter den svängen var slutdestination mamma, jag lagade mat åt mig och Tommie. Köttfärssoppa stod på menyn, en rätt de flesta i min familj gillar skarpt. Mamma och Camilla kom båda lägligt till att vi skulle äta, så även de hakade på. Sedan satte jag och bror oss framför teven i mammas nya sjuksköna soffa och kollade på Jeff Dunham. Han är grym. Det finns inget bättre eller rakare sätt att beskriva honom på. Grym passar helt enkelt perfekt.

Nu har man pallrat sig hemmåt, vilket inte alls lockar när jag vet att någon utomstående har varit här när vi var borta. Pamela kan svära på att hon en morgon lämnade båda katterna ute, men på kvällen när hon kom för att mata dem igen var en av dem inne. Och ingen i min familj hade varit här. Det låg en kvarglömd extranyckel på utsidan under en grej, och troligen har någon nosat reda på den. För mina katter kan inte gå genom väggar. Visst har vi våra misstankar om vem som varit här, han uppsökte bland annat Gabriels far och påstod att vi hade grejer här i vårat hem som tillhörde honom. Så det kan ju vara han som tagit sig in för att leta, men utan att finna det han sökt. usch och fy. Sedan kan det ju vara någon helt annan, vilket nästan är värre, då kan det ju i princip vara vem som hellst. Nej, som sagt, det är inte roligt att ensam åka till ett tomt hus mitt i natten. Speciellt inte om du vet att någon varit där när du inte var hemma, någon släppte in din katt. Kanske till och med för att visa att denna någon var där. Är det någon som vill mig något? Fy fan. Nu ska jag gå och lägga mig. Ensma i skogen. Haha.